LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Direkt efter konserten på Ullevi den 12 juni hörde jag lyriska fans jubla över vilken fantastisk kväll de fått uppleva. Dagen efter öste recensenter beröm och höga betyg över Foo Fighters och Dave Grohl – som lyckats genomföra kvällen med brutet ben.
Jag är också glad över att ha varit där, det blev ju trots allt en klassiker. Men jag hade inte lika roligt den där fredagen i juni.
"It´s gonna be a long fucking night", ropade Dave Grohl innan Everlong inledde kvällen. Öh, no shit.
En övertänd Dave Grohl springer omkring och eldar igång publiken, en bit in i Monkey wrench snubblar sedan sångaren och jag ser hur han misslyckas med att återfå balansen. En knapp månad innan hade The Edge ramlat av scenen under en U2-konsert, men det här var något annat.
I full fart flyger Grohl av scenen framåtstupa och det är något av det sjukaste jag sett.
Men frågan är om de inte blev ännu sjukare sen.
Liggandes i diket får sångaren tag i en mikrofon och berättar att han brutit benet innan han blir utburen på bår. Som plåster på såren bestämmer resten av bandet sig för att spela lite covers för en fullsatt arena. Lite Stones, lite Queen ... och väldigt märkligt.
Resten vet ni säkert. Dave Grohl kommer tillbaka och samtidigt som en sjukvårdare fixerar hans fot sitter han på en stol och spelar gitarr. Uppenbart påverkad av smärtstillande.
Efter några låtar ursäktar han sig för att han måste bäras ut och gipsas. Vi får höra några fler covers och sedan är han tillbaka igen.
På en stol, med gipsat ben och uppenbart påverkad av smärtstillande.
Att se Foo Fighters utan en sångare som springer omkring med strålkastare på sig är som att ställa upp en gunghäst på V75. Det svänger fram och tillbaka, men i övrigt händer ingenting.
Trots att Dave Grohl sitter på en stol är det han som rör sig mest på scenen. Det blev en long fucking night.
Hör ni mig berätta om en magisk kväll i Göteborg någon gång i framtiden kan ni räkna med att jag ljuger.
Årets tv: Netflix-serien Narco om narkotikahandeln i Colombia är den bästa serien jag har sett sedan Sopranos.
Årets film: Straight outta Compton var lite av en besvikelse, men ändå en given favorit.
Årets konsert: Robert Hurula med vänner på Musikens makt. Hypen var stor men konserten var ännu bättre.
Året låt: När vi ändå är inne på ämnet. Betongbarn av Hurula.
Årets starstruck: Mötet med Linda Pira på hennes hotell i Luleå. En svag insats av mig som journalist, men hon är för mäktig. Jag blev nervös.
Årets stormvind: Carola. I år och alla år. Att slitas in i hennes värld i Kiruna var som att åka torktumlare och äta godis samtidigt.
Årets comeback: Dr Dre gör bara bra skivor. Så klart gjorde han det även denna gång.
Årets hat I: Jag sågade Norlie & KKV på Kirunafestivalen och fick höra vad jag gick för. Vi kan säga så här; läsarna gillar Norlie & KKV mer än mig.
Årets hat II: Dilbas nästan poetiska attack på mig på Facebook har redan fått en hedersplats i Cv:t. Hon kommer ALDRIG mer att prata med mig berättar hon och jag blir ledsen. Inte.
Årets kärlek: Paradise Hotel-deltagaren Paulina Rousus hyllning av mig på sociala medier sticker ut. På allvar – sådant händer aldrig.
Årets storm: Bråket mellan Dennis Kalla och Sophie Gunnarsson under Luleå Pride fick helt plötsligt alla blickar mot sig. Duonoje.se pallar knappt med sådant tryck.
Årets svåraste: Quiz-kamperna på Bishops Arms har blivit omöjliga att vinna. Två av landets främsta quiz-lag sitter där på söndagarna. Imponerande. Och förnedrande.