LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Så jag säger som dem: jag tänker inte älta på om det, istället tänkte jag fokusera på det som varit bra. Närmare bestämd det som varit bra på livefronten 2016.
Ett privilegium i det här jobbet är att jag har fått gå på tonvis med spelningar i år. En del riktigt bra, en del mindre bra. Många gånger har jag dock blivit positivt överraskad. Här är årets topp fem:
Markus Krunegård (Kulturens hus, 16 april)
En av årets stora överraskningar. Jag har aldrig varit något stort fan av Markus Krunegård, och har väl heller aldrig riktigt gett honom någon chans, om jag ska vara helt ärlig.
Det ändrades dock efter hans akustiska gig på kulturens Hus i april. Utan allt lullull från studioinspelningarna fick flertalet av Krunegårds låtar både tydligare form och ett helt nytt liv, med större fokus på texterna.
Såhär i efterhand borde jag nog nästan ha delat ut full pott i betyg istället för ”bara” en fyra.
Venegence (Norra Hamnscenen, Hamnfestivalen, 16 juli)
Årets allra största överraskning. Jag hade egentligen inte ens tänkt recensera Venegence, då de inte är vad man egentligen kan kalla för ett etablerat band. Men Hertsökvartetten, som vunnit sin spelning på Norra Hamnscenen på fredagen under årets Hamnfestival, bjöd på ett kort men blixtrande gig som bäst kan jämföras med en musikalisk käftsmäll.
Alla låtar kanske inte var så minnesvärda, men jag har sällan sett ett gig rivas av med sådan intensitet.
Amanda Bergman (Musikens Makt, 19 augusti)
Efter fjolårets magiska spelning med Amason var mina förväntningar på Amanda Bergman på Musikens Makt skyhöga. Och även om hon är klart bättre på svenska än på engelska så infriades de nästan.
Låtmässigt finns det fortfarande många som är bättre än Amanda Bergman, det ska erkännas, men när det kommer till rösten lirar hon i en helt egen liga.
Orup (Coop Arena, 21 oktober)
En spelning jag faktiskt inte alls var så sugen att gå på, ”vad har egentligen Orup att ge 2016?”, tänkte jag i min enfald.
Mycket, skulle det visa sig. Orup bjöd på en hitkavalkad framförd med sådan proffsighet och spelglädje att det var fullkomligt omöjligt att inte dras med.
Under åren jag skrivit för Duo Nöje har jag bara delat ut två femmor i betyg. Det här var en av dem.
Kristofer Åström (Kulturens Hus, fjärde november)
I vanliga fall brukar jag bli lite trött av spelningar som överskrider två timmar i längd. Kristofer Åström malde på nästan dubbelt så länge och det hade lätt kunnat resultera i totalt magplask och käkar som gäspats ur led. Men på något magiskt sätt lyckades luleåsonen ro hem det.
En spelning som känns som en framtida klassiker baserat uteslutande på längden.
Sen var det såklart en hel massa annat som var bra i år också, exempelvis Iris Viljanens allt för korta uppvärmning för Ane Brun på Kulturens Hus och bob hund på Musikens Makt. Och ska man tro min kollega Björn Nyström (det ska man) var även Hurula och Frida Hyvönen klart sevärda. Men det här får nog duga som min personliga topp fem.
Och förresten, om man får lov att ångra sig så vill jag passa på att ändra betyget på Kents gig på Coop Arena från en fyra till en trea. Jag får skylla på att jag blev uppslukad av den allmänt dårande Kent-hysterin.
Men nu är det färdigt för i år på gigfronten, nästa år blir det både Kitok, Lars Winnerbäck och Amanda Bergman (igen!). Och en hel del annat, men det tar vi sen.
Ajöss 2016, vi ses aldrig mer.