LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Förhoppningen var att det globala tonläget skulle skruvas ner tillräckligt för att låta mig följa popkulturella trender i stället för att, typ, ångestgunga på hallgolvet över världens galenskap.
Paus för gapskratt
Mycket har redan sagts om den bedrövliga shitstorm som det här året har utgjort, så jag tänker inte säga så mycket mer om det. I stället försöker jag fokusera på de kulturella ljusglimtar som året trots allt har bjudit på.
2016 var året vi lät oss slukas av ett gäng norska tonåringars fyllor, felsteg och förälskelser. Det var året jag lärde mig varenda rap ur “Hamilton” lagom till att den skamlöst medryckande musikalens ensemble läxade upp USA:s blivande vicepresident. Kent tog farväl av ett Sverige i landssorg, och jag såg på lika oförstående som när världen började älska medelmåttig sci-fi i "Stranger Things" och "Westworlds" dötrista robotwestern.
Cherrie och Little Jinder skrev perfekta soundtracks till trasiga hjärtan och Laakso uppfyllde min inre 15-årings dröm om en återförening. Zacke gjorde träffande uppväxtskildring av Skurholmsrondellen och Frida Hyvönen påpekade äntligen hur störigt det är när folk koketterar med att aldrig ha varit längre norrut än till Gävle. När jag tänker efter har det här året nog inte varit så illa ändå.
Det där sista var ett skämt. Kanske borde jag veta bättre än att önska mig något av 2017, men jag kan inte låta bli. Så – 2017 – ta inte det här som några krav, men jag skulle inte tacka nej till följande:
En mys-sitcom som fyller det numera årsgamla "Parks and recreation"-hålet i hjärtat, en knockoutbra sjunde säsong av "Game of Thrones" och att det nya Säkert!-albumet är precis så bra som det låter i mitt huvud. Då finns det en chans att jag orkar ett år till av mörker.
Årets serie: “Skam”. Går det att göra något naknare, ärligare eller mer briljant om tonåringar? Jag är tveksam.
Årets tv-ögonblick: Hodor höll dörren i “Game of Thrones” och någonting i världen brast.
Årets album: Dött lopp mellan Iiris Viljanens “Mercedes” – så tung att den måste avnjutas i små doser – och Beyoncés “Lemonade”.
Årets låt: Frida Hyvönen – “Imponera på mig”.
Årets video: Med malmvagnar, brobalkar och spöregn visar Zackes kortfilm “Fattigkussen” exakt hur det känns att komma från Luleå och kämpa med söderns dragningskraft.
Årets film: Spotlight. Om inte annat för att det just nu känns väldigt trösterikt med en berättelse där journalister får vara hjältar.