Det är april i Kalifornien och i sociala medier-flödet blir mitt misstag snart uppenbart. Den kvällen gör Neil Young en hemlig spelning för omkring 400 åskådare i San Luis Obispo. Han spelar nästan bara material från ännu osläppta The Monsanto years; biljettpriset är tolv dollar. Och jag sitter hemma i soffan en kvarts promenad därifrån.
I ärlighetens namn har året fortsatt i samma anda som den där Neil Young-blundern. En kompis tipsar om en hajp – Fargo! Könsförrädare! Erik Lundin! Narcos! – och mitt svar är en skuldmedveten nick, jag säger att jag hört om den men inte hunnit lyssna in mig, att den ligger i Netflixlistan, att jag tar mig an den snart. Men snart kommer aldrig. I stället återgår jag till att se om alla sju säsonger av 30 Rock för tionde gången, eller låter Paul Baribeaus folkpunkplatta Grand Ledge från 2007 snurra ett varv till.
Jag vet inte om det är 2015 som varit mörkare eller jag som varit mer hudlös. Kanske ligger det globala lyckokontot på lika mycket plus eller minus som tidigare år, men världens olyckor har krupit närmare mig än förut. Skott efter skott – i San Bernardino, i Garissa, i Roseburg, i Paris, i Paris, jag måste googla för att minnas städernas namn och ändå glömmer jag garanterat många. Och gummibåtarna på ett ständigt stormande medelhav, de stängda gränserna, de upptrissade tonlägena, upprustningen. Resterna av ett supervalår som inte blev särskilt super för någon. Jag stänger av, stänger in mig, bäddar in mig i gamla favoritlåtar och -serier som kulturella snuttefiltar. Samtidigt medveten om vilket privilegium avstängningsmöjligheten utgör.
Men 2016. Det blir året vi blir lite snällare mot varandra, eller hur, och därför året då jag återvänder till hajpernas mitt. Inte en tv-serie, inte en platta, inte en storfilm ska undgå mitt kritiska öga. Och om någon pekar på en Volvo 240 utanför Ebeneser och ropar "Madonnas bil!" vet ni vem som hänger på låset.
Årets gamla tv: Medan Game of Thrones hittade nya sätt att plåga sina kvinnliga karaktärer i avsnitt efter avsnitt av tortyrporr visade Orange is the new black återigen att det går att skildra kvinnoförtryck utan att själv vara en del av problemet.
Årets nya tv: Jessica Jones för att Krysten Ritter gör sitt livs roll, för att serien tar itu med samhällets våldtäktskultur utan att behöva visa våldtäkt en enda gång och för att David Tennant är Marvels verkligaste och därför vidrigaste skurk någonsin.
Årets låt: Tjugonde av Mattias Alkberg förmedlade lätta steg och ljusa nätter när mitt juni var som mörkast.
Årets musikhändelse: The Mountain Goats skrev The legend of Chavo Guerrero om en pensionerad proffsbrottare från Texas som var frontmannen John Darnielles barndomshjälte under uppväxten i ett våldsamt hem. Den nu 66-årige Guerrero hör låten, blir ett superfan av bandet och gör brottarcomeback i musikvideon. Och låtens upphovsman gråter som ett barn.
Årets film: Insidan ut. Alltså, det är på den nivån min kulturkonsumtion har legat det här året. Men den ÄR ju fin, visst?
Årets mest efterlängtade: Att Clara Oswald lämnar Doctor who (väl?). Inte en sekund för tidigt – däremot ganska många för sent.
Årets mest orättvisa: Att Katya Zamolodchikova kom femma – femma! – i Rupaul's drag race.
Årets bästa: Laverne Cox och bell hooks föreläste på mitt universitet med ett par veckors mellanrum och min feministiska pepp visste inga gränser.