LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Det första avsnittet av en ny serie är alltid knepigt. Persongalleriet ska presenteras och handlingen etableras, samtidigt som man både ska lyckas hålla kvar tittarna avsnittet ut och dessutom få dem att komma tillbaka nästa vecka. Ofta kan det krävas två-tre avsnitt innan man är riktigt fast, om det överhuvudtaget inträffar.
Men med en så stark öppningsscen är det svårt att inte vilja fortsätta titta. Dessutom framgår det ganska fort att ”Midnattssol” är en kvalitetsserie på mer än ett sätt, den är extremt snyggt filmad och Kiruna med omnejd erbjuder en stundtals helt fantastisk kuliss.
Redan efter det första avsnittet förstår man vad Gustaf Hammarsten menade när han i en intervju med Duo Nöje sa att Kiruna hade en egen roll i serien.
Som norrbottning har man en tendens att vara extra kritisk mot en serie som utspelar sig här hemma, speciellt när många av skådespelarna egentligen inte har någon som helst koppling till området. Peter Stormare har till exempel redan hunnit få kritik för sin överdrivna dialekt.
För egen del har jag svårt att förstå det. Stormare pratar i stort sett exakt likadant som han gjorde i ”Jägarna 2”, och då var det ingen som klagade, åtminstone inte vad jag kan minnas (då var det betydligt värre i "Populärmusik från Vittula" från 2004, där självaste huvudkaraktären helt ogenerat kläckte ur sig samtliga av sina repliker på klingande stockholmska). Om dialekten sedan hör hemma i Kiruna eller ej är en annan femma.
Även Gustaf Hammarsten har lagt sig till med norrbottensdialekt, dock är den betydligt mer diskret än Stormares och fungerar riktigt bra.
Än så länge är historien bara i sin linda, och varken Sofia Jannok eller Maxida Märak har hunnit göra sina debuter. Men redan efter första avsnittet känns det som att ”Midnattssol” är en serie man kommer vilja följa ända till slutet. Och frågan är om inte problemet med Peter Stormares dialekt redan löst sig av sig självt...