I och med det faktumet får Sverige mig att stanna upp – stanna upp och drabbas av en stark vilja av att begrava mitt ansikte i mina händer och inte titta upp, någonsin. Känslostormarna som väcktes av beskedet om att Gina Dirawi är personen som kommer hålla oss sällskap i tv-rutan under julafton, innehöll och innehåller så mycket hat och upprördhet. Hat och upprördhet som är obefogat på så många olika och möjliga nivåer.
Frågan jag ställer är varför? Varför var folk inte lika arga och stridsbenägna när till exempel Henrik Dorsin presenterades som 2014 års värd eller att Arne Weise har haft äran att sitta i fåtöljen under 26 julaftnar?
Därför att kvinnohat, åldersfixering och rasism än en gång kommer fram i sin fulaste form. Därför att ung, rasifierad, muslim och kvinna är en total omvändning från normen som innefattar medelålder, vithet och man. Därför att vi fortfarande är så fruktansvärt rädda för kompetenta unga kvinnor, och bevare oss väl om de till och med har utländskt påbrå.
För det är precis därför jag är så överväldigad över Ginas kommande roll, på grund av hennes kompetens. En strålande kompetens som slår hål på nättrollens spekulationer om att hennes position endast beror på inkvotering. Jag är överväldigad över att Gina kommer sätta ännu ett statement om hur jäkla viktigt och framför allt bra det är att byta ut manliga, vita nunor från skärmen för omväxlings skull.
Vill även passa på att slå ett slag för SVT (Sveriges television), SR (Sveriges radio) och Radiohjälpen. För förutom SVT:s briljanta val av julvärd så gör de – SR och Radiohjälpen – vinterhalvårets bästa vecka till en möjlighet, Musikhjälpen. Veckan (som pågår nu) där man 24/7 har tillgång till skratt, tårar, värme, kärlek och inte minst välgörenhet och medmänsklighet. Med fantastiska programledare – även där syns och hörs Gina tillsammans med Kodjo Akolor och Linnea Henriksson – och ett enastående engagemang så går i alla fall jag med ett leende på läpparna veckan ut.
God jul!