LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Men precis när tålamodet höll på att ta slut och tröttheten höll på att ta över så var jag i mål, armbandet knäpptes på och jag klev in på området. Jag var hemma igen för andra gången.
Det är något alldeles speciellt med Emmabodafestivalen. Jag kan inte helt fastställa om det har att göra med att den genomförs i en ljusslingspyntad skogsmiljö, att man campar i samband med konsertområdet eller den lättsamma, glada och socialt öppna stämningen.
Antagligen en kombination av allt.
Eftersom jag vet att det inte är alla som ville eller kunde åka till Småland just de festfyllda dagarna så tänkte jag återberätta lite highlights, ni vet sådant där som får en att överleva till det är dags igen.
Oooch eftersom jag älskar listor så kör vi en igen:
• Jag har sagt det förr och jag säger det igen, tjejer i publikhav. Det finns verkligen ingenting mer energigivande eller peppande än att börja dansa med en okänd tjej till ens favoritmusik.
Att ta varandras händer och på något vänster lyckas byta nummer, för att sedan bli kompisar som catchar up och planerar att träffas i vardagslivet.
Sånt där som bara händer på grund av systerskap och öppenhet.
• Att bokstavligt talat dansa i regnet till Movits “Dansa i regnet”. Att se Dr Martens-beklädda fötter, neddränkta av lera röra sig i rytm med musiken och mascara som vikt sig för de tunga regndropparna och lagt sig under ögonen.
Det är en känsla och ett ögonblick som skulle kunna kallas för magi.
• När man, mysbakis efter att ha dansat i Kojan till 06.00, går på shorelinetimmen klockan 13.00 för att fyllas av endorfiner och minnen som får varenda trasigt tonårshjärta att slå hårdare via Markus Krunegård, Broder Daniel och Håkan Hellström som strömmar ur dj-båset.
För att vara på festival är som att befinna sig i en annan dimension, en annan värld. En bubbla av glitter, musik, tältsex och en främmande men ändå så nära gemenskap människor emellan.
Dygn som består av rave, blaskig thaimat och alldeles för lite sömn, precis som det ska vara med andra ord.
Och det är med tyngd som man på tåget hem klipper bort det glittersprakande bandet, ser det vita partiet som solen fått den att lämna och inser att det är ett år kvar till man får ha det sådär himla, himla bra igen.
Hejdå Emmaboda, vi ses igen.