Mattias Alkberg: "Jag är inte psykopat"

I dag släpps albumet "Personer", som hyllats över hela landet. För Duo Nöje berättar Mattias Alkberg om nervositet inför skivsläppet och rädsla för mörker.

Skenet. Mattias Alkberg åkte till Gotland och startade arbetet med den nysläppta skivan "Personer".

Skenet. Mattias Alkberg åkte till Gotland och startade arbetet med den nysläppta skivan "Personer".

Foto: Pär Bäckström

Duo Nöje2015-09-11 12:00

KOLLA IN DUONOJE.SE FÖR DE SENASTE NÖJESNYHETERNA FRÅN LÄNET

Mattias Alkberg har blivit fotograferad förr och under de senaste veckorna har kamerorna smattrat mer än på länge. Skivan Personer som släpps under fredagen har dragit fram över hela landet och har (mestadels) ackompanjerats av hyllningskörer. VK kallar det för "Årets bästa svenska album", Per Sinding-Larsen hyllade plattan i SVT och Duo Nöjes recensent gav albumet en fyra i betyg.

Albumsläppet har gjort att Mattias Alkberg suttit i en hel del intervjuer och framför kameran. Men det finns en plats han inte blivit fotograferad på ännu och kanske är det önskan av ljus som gör att han visar oss de stora skrivbordslamporna ni ser på bilden intill.

När han låg ensam i huset på Fårö för ett år sedan hade han i alla fall tackat ja till en av dessa lampor.

– Det var kolsvart, totalt kolsvart. Och tyst, det var bara något får som bräkte. Jag har aldrig varit på landet överhuvudtaget så jag var livrädd, säger han och skrattar.

Genom ett Bergman-stipendium fick Mattias Alkberg tillgång till villan på slätten ("där bara utomhusscener i Scener ur ett äktenskap" spelats in)under tre veckor för ganska exakt ett år sedan.

I väntan på att partnern Petter Granberg skulle anlända spenderade Alkberg två dagar ensam på ön.

– Då gick jag omkring och letade Bergmans hus på dagarna, utan att hitta dit ska erkännas (skratt). Jag fick små textfragment i huvudet, men mest styrde jag upp så att saker skulle fungera när Petter kom. När det sedan blev natt låg jag med tänt i taket och var livrädd för att det skulle komma några jävla demoner och ta mig. Det kanske det gjorde också ... jag vet inte.

Om sedan Granberg drev ut eller bidrog med demoner låter vi vara oskrivet. Men han har åtminstone en viktig del i det som senare blev albumet Personer.

Under ett samarbete kring Tomas Bäcklunds kommande soloskiva uttryckte Alkberg att han ville göra en skiva likt Whitney Houstons låt som spelades på radion. Petter Granberg sa att han var "asgrym på att göra sådana beats" och Mattias Alkberg tänkte "Fan va mäktigt". Sedan tog han med honom till Fårö för att återskapa något liknande.

Det blev ingen r´nb´-skiva, men i alla fall något helt annat än vad duon tidigare hört.

– Det är en viss form av beatbaserad musik som jag aldrig hade uppfattat fanns i Sverige överhuvudtaget. Det finns en del hiphop som är åt det hållet, berättar Alkberg.

På ett varmt och mörkt Fårö, efter turistsäsongen, skapades 15 låtar genom att Petter Granberg gjorde beats och Mattias Alkberg satt bakom hans rygg och skrev texter.

Sedan väntade det stora och svåra jobbet.

– I digital musik kan man ändra hur mycket som helst, du har oändligt med valmöjligheter. Du kan ändra arrangemang, tonart eller byta ljud. Alla ändringar gör ju något med låten, vilket betyder att du kanske vill ändra något annat också, berättar Alkberg.

Hur hanterade du det?

– Med en viss frustration skulle jag nog säga (skratt). Petter var mer van vid det, jag vill att det ska gå fort och sedan gå vidare. Jag tror aldrig att jag har hållit på så här länge med en skiva överhuvudtaget.

Tre veckor kan vara en normal arbetstid för honom, Personer tog nästan ett år att färdigställa.

Hur påverkar det din relation till skivan?

– Jag har varit mer nervös inför det här släppet, jag brukar inte vara nervös alls, berättar Alkberg.

– Jag tycker att det är ganska tråkigt att släppa skivor, då är de inte mina längre. Så länge det bara är jag som hör den låter det som jag tycker, men sedan färgas det av andras lyssningar och vad andra säger. Jag är inte psykopat (skratt), jag tar in vad andra säger.

Förutom autotune och andra digitala instrument utmärker sig texterna på skivan genom att vara rolldikter, olika berättarjag ger olika syn på världen.

Har du varit orolig för missuppfattning?

– Lite grann. Jag har varit noga med att säga att det är rolldikter för att folk inte ska tro att jag hatar Åsa Lindberg, det gör jag inte – och jag vill inte säga negerboll och jag vill inte sjunga nationalsången. Det är den som sjunger den texten (G´natt) som är så.

Så du har medvetet poängterat att det är karaktärer?

– Jag har blivit lite på min vakt efter Nöff, nöff om jag ska vara helt ärlig. Det blev en sådan cirkus kring den som jag inte alls trodde skulle bli, det var jag helt oförberedd på. Naivt kanske, jag trodde inte att jag skulle bli omskriven på ledarplats i Svenska Dagbladet.

– Jag blir förvånad över att folk inte kan skilja på mig och det jag gör. Men jag tror inte att jag kommer få så mycket dödshot efter den här skivan, det fick jag däremot efter Nöff, nöff.

Mattias Alkberg påpekar att han inte vill klaga och att hoten inte var något märkvärdigt "jämfört med dödshoten vilken kvinna som helst som uttrycker sig offentligt får".

Men nu har han i alla fall lyft fram ämnet och karaktärerna i låtarna får ta plats i ljuset.

De stora skrivbordslamporna var kanske inte en så dum idé.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!