1988.
Alla som var där har hjälpts åt att överdriva och dra en kollektiv massromantisering under många år. De som inte var där har antingen trott att de varit det eller har drömt sig bort och förbannat sig över att de inte var födda eller kloka nog att kolla in segelbåtar.
Visst, det var tropiska nätter och tiotusentals människor vid varje båt – men det var inte Hurula, kärlek och sensommarkvällar i mysbelysning.
Jag kan inte tänka mig att VM-seglingarna 1988 var i närheten av det
Med Silvana Imam, Amason och Hurula fortfarande bultande i kroppen känns det som att årets Musikens makt är bland de bästa festivalerna jag har varit på. Sällan har du chansen att uppleva så många starka framträdanden på så kort tid och inramningen var banne mig perfekt.
Det här blev helgen hela Norrbotten väntat på under den annars kalla och sega sommaren. Fredagens publikrekord var odiskutabelt och även om jag tror att det var lite färre besökare på lördagen går det inte annat än att glädjas åt över hur många musikälskande människor det finns.
Musikens makt är framförallt till för de som lyssnar på mer än de kommersiella radiostationerna på väg till jobbet. För många var Weeping Willows det enda välbekanta namnet på lineupen, vilket gör publiktillströmningen ännu mer imponerande. Däremot skulle arrangörerna tjäna på att boka ytterligare en bred akt, lördagen blev lite för anonym för många och besök prioriterades bort.
Förutsättningarna var bättre än någonsin och det går inte att klaga på tajmingen för en sekund.
Men nu var det väl snarare en väldig tur än något annat och arrangörerna Lillith Saaw och Elisabeth Rosenbrand lyfte ämnet om att lägga Musikens makt mitt i semestertider. De har ledsnat på att slåss mot höstvindarna hela tiden. Jag förstår absolut vad de menar, men är lite kluven i frågan.
Med tanke på kvalitén och idén kring festivalen förtjänar den att nå ut till så många som möjligt och folket förtjänar att besöka den. Visst skulle besökarantalet öka om det skedde under julis högsommarvärme i stället för i samband med regniga höstvindar. (Det här årets succéväder kan vi inte räkna med i framtiden).
Men vad hade då hänt med Musikens makt? De mörka kvällarna och behovet av färgglada glödlampor hade definitivt rykt – och kanske ersatts av en semesterfirande, baröverkroppande och ölslukande massa. Risken finns.
Det absolut bästa hade varit om det kunde vara så här varje år, med samma tidpunkt, samma väder och samma publik.
Bättre kan det inte bli.
En fördel med att han den i slutet av augusti är ge invånarna en fantastisk start på året efter semestrarna. Tänk alla studenter som gör sin första vecka i Luleå – hur många ångrar flytten till Norrbotten efter den här helgen? Inte många.
Jag träffade ett gäng utbytesstudenter som var lyriska över luleånatten och vem behöver längta bort när stan bjuder på den här själsliga värmen?
Behovet av att "förlänga sommaren" kan vi glömma. Till nästa år vet vi att slutet av augusti kan bli årets höjdpunkt.
Även om det aldrig blir lika bra som vi kommer minnas det här.
"Kommer ni ihåg Musikens makt 2015? Det var tider det."