MER OM HELGEN PÅ JOKKMOKKS MARKNAD PÅ DUONOJE.SE
Jag går fram till termometern en gång till. Ska det inte bli kallare?
Jokkmokks marknad är känt för renrajd, samedans, kåtor och viltförsäljning också. Men framförallt är vintermarknaden beryktad, nästan mytomspunnen, för kylan.
Jag tycker att det är på tiden att vi lyfter fram det verkliga problemet i Jokkmokk. Den förbannade värmen.
Första gången jag svettas har klockan inte ens blivit 17.00 och varma kroppar iklädda för varma kläder trängs i en varm kåta. Det är någonting med stämningen där inne som dessutom gör att folk gärna lägger en arm runt mig eller omfamnar mina händer i deras pulserande heta labbar.
”Tjena fotografen! Vill du ta en bild på oss?”.
En arm runt min tunga dunjacka leder mig genom folkmassor och tränger mig förbi ångande grupper av människor.
En varm stämning, på många sätt.
Rädslan för kyla följer med mig hela kvällen och drabbar mig lika hårt gång på gång. Jag tappar räkningen på alla gånger jag kommer in i en lokal samtidigt som glasögonen immar igen och jag panikartat börjar öppna dunjackan och ta av mig mössan.
Störst mängd svett lär Samedansen föda. En halvtimme innan officiell start har kön utanför Folkets hus tilltagit och när jag sitter och skriver i ett intilliggande rum hörs nya sånger varje gång ytterdörren öppnas. Roger Pontares När vindarna viskar mitt namn väcker en stolt ironi och tar fart i kösystemet lagom till att de första högljudda gästerna tar plats i baren.
Trots att garderoben snabbt fylls med folk hänger mycket kläder med in. Jag har aldrig burit en kolt själv men jag behöver inte titta på många varianter för att konstatera att; Det. Där. Blir. Varmt.
Men jag fattar grejen. Förutom hela ”stolhet- och kulturella arvet-biten” är de väldigt vackra. Jag tror aldrig att jag har sett så många snygga människor i samma lokal samtidigt.
Nu menar jag inte ”fin tradition/stolt mormor-snygga” – jag menar riktig jävla heta snyggon. Heta i dubbel bemärkelse.
Jag möter många dyngsura frisyrer som blänker av svett och uttrycket samedans passar väldigt bra in på hur människor rör sig runt i lokalen och kramar varandra igenkännande. En varm kram, sedan ett halvt varv och nästa kram.
Inne på Café Gasskas hamnar jag i ett samtal med en samisk man som berättar att han nästan tar illa vid sig över hur marknaden blivit ”plojigt romantiserad”. Turister kommer till Jokkmokk en gång per år för att ”titta och känna på riktiga samer”, resten av tiden skiter de fullständigt i vad de har för sig.
Visst är det lätt att fascineras över mängden koltar och rakryggade samer, som utomstående ser vi inte sådant till vardags. Men Jokkmokks marknad är inte ett spektakel, det är en fest.
När Kitok spelar finns det ingenting exotiskt eller spektakulärt över evenemanget, det är bara festligt. Vi hade kunnat vara i vilken stad som helst med vilken kultur som helst där folk älskar att festa och lyssna på bra musik. Och där det är varmt som i helvetet.
När jag ställer mig framför scenen når temperaturen ytterligare en nivå. Värmen stiger uppåt, men publiken växer på något märkligt sätt också uppåt och plötsligt står jag raklång med mina 185 centimeter och tittar rakt in i dansande rumpor. En av dessa roar sig dessutom med att kasta sig bakåt i det ihopträngda publiken och trots att jag inte har plats eller möjlighet tvingas jag gång på gång arbeta med kroppen och lyfta upp henne.
Jag blir svettig av att tänka på det.
Utanför Gasskas står sex–sju personer och tittar in genom den öppna dörren. Bakom ett fönster står ytterligare två och sjunger med. Inte en gång tycker jag synd om dem, jag tittar snarare ut med svett i pannan och avundas svalkan.
På väg hem låter jag vantarna stanna i ryggsäcken och bestämmer mig för att komma bättre förberedd nästa år. Jag vill inte riskera värmeslag, men jag vill inte missa gemenskapen och den mänskliga värmen.
Bakom mig går en ung tjej och bjuder sitt sällskap på en öl.
”Ta lite, de bjöd på en bra deal där inne – köp fyra öl och betala för en. Det är så när du är same”.
Hennes manliga bekanta tar en klunk och stannar upp.
”Fan, jag måste bli same någon dag”.