LÄS MER OM LULEÅ PRIDE PÅ DUONOJE.SE
Musik, föreläsningar, uppträdanden, föreställningar, film, dikt, workshops, samtal, klubbar.
Jag klarar inte av Luleå Pride.
Det känns lite konstigt att skriva de här orden och jag räknar med att få en hel del skit, men det är väl det jag är till för.
Inget event i världen är viktigare och starkare än Pridefestivalerna och det är så mycket som ska få plats under regnbågen i tre dagar. Mängder av förebilder och livsöden ska pressas in i schemat och 2016 års Luleå Pride innehöll verkligen något för alla.
Men någon besöksmässig succé kan vi inte kalla det för.
Regnet skrämde säkert, men jag tycker inte att det är skäl nog att stanna hemma. En mörk himmel ska inte stå i vägen för en festival som erbjuder underhållning, upplysning och gemenskap – gratis.
Dessutom regnade det faktiskt inte särskilt mycket. Jag stod ute i Stadsparken hela fredags- och lördagskvällen utan att sakna paraply.
Det finns inget event eller festival som lockar lika glada och härliga människor som Luleå Pride. Kärleken och den avslappnade attityden lägger sig som en mjuk kram över hela staden – men jag vill se fler leenden. Jag vill att hela helgen ska bli en enda prideparad, inte bara under två timmar på lördagen.
I rollen som nöjesredaktör har jag uteslutande fokuserat på nöjesutbudet (framförallt musik) och kan inte uttala mig om kvalitén på workshops och föreläsningar – men jag vet med säkerhet att jag ändå inte haft en chans att kolla närmare på det. Det är för mycket.
Samtidigt som Luleåfavoriten Haartland spelade i Stadsparken fyllde Luleåälsklingen Mió Evanne Lillan. Två på förhand givna höjdpunkter, samtidigt. Så såg det ut under helgen.
Det är svårt att klaga över ett stort artistutbud, men när Luleå Pride (som inte är en musikfestival) har fler akter än Kirunafestivalen och Luleå Hamnfestival börjar jag förstå varför det i snitt stod 40 personer framför scenen i Stadsparken.
Det är för mycket. Svårt att välja. För tuff konkurrens.
Med färre punkter i programmet hade säkert fler valt att gå på några få.
Den stora massan artister skapade inte bara problem i programmet. Även utanför Kafelino samlades musiker upp och byggde på den tjocka köbildningen till nattklubben.
Dragplåster och lokala kändisar fick vända eftersom klubben redan var fullsatt med andra artister, föreläsare och profiler.
Själv gav jag snabbt upp mitt försök att ta tempen på Make out när jag märkte vilka namn jag fick tampas med utanför dörrarna.
Intresset för fest i samband med Pride är uppenbarligen stort, men det är synd om folket prioriterar bort helgens grymmaste akt (Gnučči) för att försäkra sig om en plats på nattklubben.
För att maximera festen nästa år kanske mer resurser ska satsas där. Halvera artistprogrammet och lägg krutet på en fet regnbågsklubb.