Kom igen alla hiphop heads, om vi ska vara ärliga med varandra är filmen ett svek.
Jag har själv lärt mig att älska N.W.A. och mästerverken därefter, jag anser mig vara insatt och kanske till och med ett fan. Därför ställer jag mig längst fram i gruppen av fantaster och höjer rösten.
Dr. Dre fick oss att tro att filmatiseringen av kultgruppens uppgång och fall skulle vara den ultimata hiphop-filmen. Den skulle innehålla de bästa låtarna, de coolaste scenerna och mest gripande historierna.
Att den innehåller bra musik kan vi vara överens om, både de gamla klassikerna och Dre´s nya guldkorn, är klanderfria. Straight outta Compton är också snygg och har ett pimpat jetsetskimmer över sig.
Det köper jag inte.
N.W.A. dominerade innan champagne och guldtänder tog över – ändå ser vi knappt en tillstymmelse till smuts och mörker i denna verklighetsbaserade historia.
När gruppen släppte sitt debutalbum 1987 var det mer än ett kaxigt långfinger mot samhället och polisen. Det var en modig och nödvändig politisk aktion för en stor och förtryckt grupp människor i USA.
Men i filmen blir deras kamp nästan bara en tuff ordväxling mot några trångsynta konstaplar. Kom igen. Ni var ju pionjärer och helt avgörande för genrens utveckling, det är därför vi har längtat efter den här filmen.
Det är tydligt att det är Ice Cubes och Dr. Dres verkligheter vi får se. En förskönad och ytlig bild av, vad jag antar var, en svår och kämpig resa.
Samtidigt är jag glad över att jag sett filmen som ett fan. Behållningen av att känna igen låtar och karaktärerna höjer upplevelsen från en tvåa–trea till en fyra. Det är den mest intressanta filmen jag har sett på länge, problemet är att jag inte tror på den.