Varför är det alltid så? När någon du gillar försvinner fylls huvudet av ”borde”.
Elva år efter att Café Musica öppnade på Malmudden har butiken stängt och skivorna sålts. Jag borde ha kommit dit oftare. Jag borde ha suttit där lite längre. Jag borde ha köpt fler skivor.
Jag tror att min fascination för stammishak föddes redan när jag såg Iris Café och tobakshandeln i Goda grannar på tv. Sedan dess har jag drömt om Tom´s Restaurant med Jerry och Elaine, jag har sett Rachel och Monica på Central Perk och älskat stämningen hos Sam och Diane på Cheers.
Första gången jag klev in på Musica visste jag att jag hade hittat rätt, jag hade funnit mitt Central Perk. Varje lördag skulle jag gå dit och upprepa samma procedur, som stammisar gör.
Besöken såg likadana ut. Ett inledande snack med Christer, som alltid hade något att säga. Därefter en genomgång av det senaste i skivbackarna (kombinerat med ännu mer prat). En snabbtitt bland mina favoritgenrers. Kaffe (förhoppningsvis med en utvald vinyl under nålen). Ytterligare en genomgång i backarna. Snack med Christer. Inköp av skivor (cirka tio kronors rabatt). Ännu mer snack och avslutande: "Vi ses nästa lördag!" – "Det vet du".
Det sistnämnda inträffade aldrig. Jag borde ha kommit dit oftare.
Café Musica var på många sätt det perfekta stammishaket. Drygt 20 000 vinylskivor låg där och väntade på att få ett finger lätt tryckt mot ryggen, jakten på fynd slutar aldrig för en skivsamlare. Att det dessutom fanns möjligheten att lyssna igenom vinylen till kaffet innan köp var bara fantastiskt. Kaffe med stenkaka, typ.
På tal om kakor, där fanns hemmagjorda underverk och räkmackor som skrämde slag på norra delarna av Atlanten. Min gissning är att samvetet dessutom mått betydligt bättre av att gå på fik i stället för att återvända till samma bardisk gång på gång.
Men jag borde ha stannat kvar lite längre.
Det är så mycket jag inte hunnit säga eller göra. Varför gick jag inte dit varje lördag som jag hade bestämt? Varför köpte jag inte en skiva vid varje besök som jag hade tänkt? Varför stannade jag inte kvar 20 minuter längre och njöt av det närmaste jag kommit ett stammishak?
Visst, det kunde vara dyrt ibland och det kunde dröja mellan rariteterna i butiken, men vaffan. Jag borde inte ha brytt mig om sådant.
Det gick månader innan jag ens uppfattat vad som höll på att hända med den unika vinylbutiken. Varför ringde jag inte tidigare för att höra vad som var på gång?
Varför är det så? Varför är det först när något är borta som vi inser vad det betytt? När det är för sent.
Det gamla ordspråket säger att vi inte saknar kon förrän spiltan är tom, och nu saknar jag Café Musica. Hoppas verkligen vi ses igen.