Ni vet hur det är med sjukdomar och symptomen som kommer smygande. Ibland är det svårt att sätta ord på vad som egentligen känns fel, du bara vet att någonting är på väg att bryta ut, och när den där känslan satt klorna i dig går det inte att komma runt det.
Under lördagen började symptomen tidigt. Att The Hanged Man inte skulle dra mycket folk kunde jag räkna ut, men med tanke på att ett av kvällens absolut största dragplåster (Thomas Stenström) skulle kliva på 30 minuter senare kändes det inte bra med ekande lokaler.
Då kom känslan till mig. Något är fel, festivalen mår inte bra. Arrangörerna säger att det såldes mer biljetter än till förra årets publikfiasko, men trots att Minus 30 Grader är på bättringsvägen är det en bra bit kvar till friskförklaring.
Lorentz var makalös, Miriam Bryant gjorde ingen besviken, Style of Eye skapade bra ös och The Magnettes skämde bort publiken. Men alldelens för få var där för att uppleva en överlag bra festivalkväll.
Jag hoppas verkligen att Luleå ska kunna tillhandahålla en inomhusfestival, med tanke på att vi sitter inomhus större delen av året, och Umeå Open har visat att det går att göra dem riktigt bra. Men för att klara av det måste Minus 30 bestämma sig. Ska festivalen piggna till eller ska festivalen slarva med illamåendet? Visst går det att tillfriskna genom att fortsätta med lite sömn, små joggingturer och dålig kost. Men det bästa är att kraftsamla, proppa i sig c-vitamin och vätska, fokusera – att ta hand om sig själv.
Lite flummigt kanske, men jag famlar fortfarande runt i feberyrseln.
Om jag ska försöka tala klarspråk:
Jag tror att Minus 30 Grader behöver en ordentlig nystart. De senaste årens bristande intresse har lagt ett grått filter över dess anseende. Det har gått några år sedan Håkan Hellström och Laleh lyfte taket och varumärket lockar inte längre.
Det kanske är dags att byta namn och bestämma sig för vilka som är målgruppen. Är det 15-åringar? Och är det i sådana fall rätt att blanda in alkohol och öldoftande "äldre" på samma plats?
Eller är det 25-åringarna? Och är det i sådana fall bra att låta andaktiga Stora salen döda stämningen på de stora akterna?
Ska kanske målgruppen vara ännu äldre? Och kan det vara läge att boka creddiga eller folkkära artister?
Eller ska det rent av vara något för alla?
Jag är inte säker på att jag vet vad jag själv tycker. Men oavsett hur festivalen ser ut i framtiden (och jag hoppas verkligen att den lever vidare) är det på sin plats med nya tag.
Krya på dig.