Redan under torsdagen började jag tänka i rubriker. Då var arbetsnamnet på krönikan "Hamnfestivalen blev ett fiasko" och festen höll på att regna bort. Det var mulet, jag var mulen.
Så här långt in på skitsommaren har vi redan hört alla klagomål och det enda vi ledsnat på mer än vädret är hur folk klagar på vädret. Därför stod jag och tittade på Cleo i spöregnet och förbannade mig över hur jävligt det är att folk blir så sura och "opepp" (Cleos ord) när det regnar. Först missade Luleåborna Jill Johnson på grund av att paraplyerna tog upp all sikt, sedan missade de en grym Cleo, därefter The Magnettes.
Det är inte vädrets fel, det är surmularnas fel.
Men så kom Kalle Moraeus med sommaren och hela stan kastade av sig jackorna och jublade i högan sky. Samtidigt som solen smekte mina bleka bara armar och jag vandrade omkring på knökfulla gator kom också glädjen. Helgen blev ett kosläpp för staden som längtat så efter sommar. Efter att ha idisslat samma vardag under snart ett år fick vi äntligen springa ut på grönbetet. Möjligtvis påverkade detta publiken som tjurrusade till varenda musikakt under helgen. Eller så har arrangörerna bara hittat väldigt rätt med bokningarna. Kalle Moraeus lockade storpublik, Bluestältet var fullare än någonsin, Raised Fist ägde lördagen, Tove Styrke fick se alla åldrar från scenkanten. Publiken var väldigt nöjd.
Om kosläppet berodde på att Luleåborna hade längtat hela sommaren efter fest så var det Raised Fist som låg bakom tjurrusningen som gjorde att gatorna skakade på lördagen. Här snackar vi inte veckor av väntan – folket har väntat i åratal på Hertsöns hardcorekungar. Det var den givna höjdpunkten för många, men för mig var det ändå en drottning som regerade.
Eftersom Linda Pira uppträdde på Kirunafestivalen för bara två veckor sedan, och då betygsattes av Duo Nöje, valde vi att inte recensera henne den här gången. I stället intervjuade jag henne (artikel finns att läsa på duonoje.se) och jag gick och tittade på hennes spelning som en ”vanlig människa”. Efter uppträdandet i Kiruna visste jag att hon var bra. Men trodde inte att hon skulle vara så bra som hon var på Hamnfestivalen. Med en oväntat stor och röjig publik som hjälp drog hon på en av de bästa festivalspelningar jag har sett. Jag har aldrig bevittnat en bättre hiphopakt på norrbottnisk mark.
Det var en knapp timme fullmatad med energi och kraft. Linda Pira sjunger bra, rappar bra och uppträder bäst. När dessutom rapparen Stor, som besökte en kusin i stan, hoppade in på Swish blev den redan uppumpade publiken tokig. Som kalvar på grönbete. För mig var det festivalens höjdpunkt och trots att detta inte är en recension vill jag passa på att dela ut en femma i betyg till Linda Pira. Det är inte ofta det händer. Hon var lätt ko-olast på hela släppet.