När Maja Karlsson under namnet Make Make släppte Mammas klackar mixtape i vintras gjorde hon något som sannolikt aldrig tidigare gjorts i Sverige: hiphop som på ett väldigt rakt sätt behandlar erfarenheter av att vara trans.
– Det är berättelser om att ha överlevt ett samhälle som förnekar ens identitet och människovärde. Jag har väntat många år på att skriva dessa och de sliter sig ur mig snabbare än jag själv förstår ibland. Make Make är musik av och för monster, säger Maja Karlsson.
På fredag kommer hon till Ebeneser i Luleå för att göra Make Makes första spelning norr om Stockholm, och fjärde spelning totalt – även om Maja har över ett decenniums scenvana under andra artistnamn.
Musiken – undergroundhiphop på skånska som ibland är kaxig, ibland arg, ibland rolig och ofta alla tre på samma gång – är ett sätt att åtgärda vad Maja Karlsson ser som en brist på svensk queer konst.
– Om du till exempel tillhör ett slags progressiv hbtq-vänlig kulturklass så tycker du likadant som de flesta andra i din klass, och konsumerar samma kultur. Och vad som erbjuds oss – för jag är väl ändå med i den klassen – är mest illustrerade lektioner i genusvetenskap där vi kan hålla med varandra om att patriarkerna och kapitalisterna och nassarna är dumma. Plus lite lagom självkritik som hör medelklassen till.
Men om en har levt i en verklighet, fortsätter hon, som består av missbruk, isolering, förlorat människovärde och främmande män på parkeringsplatser, så behöver en något annat.
– Man behöver speglas i en konst som har överlevt all hemsk skit och man behöver både gråta och skratta åt det som är så skamligt att ingen någonsin pratar om det.
– Tystnaden förgör oss. Det finns så många monster som kämpar i olika rännstenar utan att kulturen någonsin speglar och erkänner dem. Vi förtjänar konst.
Lilla Namos monsterhit Haffa guzz från 2013 blev vägen in i hiphopen för Maja Karlsson, som tidigare mest skrivit popmusik. I ett helt år lyssnade hon nästan bara på hiphop – svensk sådan, men också från New Yorks queerscen – och på cykelturen till och från jobbet började egna texter dyka upp.
– Vad som hände – och som överraskade mig själv – var att jag började skriva väldigt explicita och råa texter om erfarenheterna som transkvinna. Det bubblade ur mig. Och det hände aldrig innan när jag skrev pop. Det var som att hiphopens form lät mig berätta på ett friare sätt.
Uppföljaren till Mammas klackar mixtape är på gång, i det tempo som heltidsjobb och barn tillåter. Den här gången vill hon ha en proffsigare polering till låtarna och ett skivbolag i ryggen för att nå fram till en bredare publik.
– Texterna än så länge är en blandning av gammalt hederligt hiphop-skryt och sorgliga minnen av ensamhet. Jag har gått tillbaka till mina gamla poplåtar och letat samplingar, som om det var min skivsamling helt enkelt. Så både i text och musik handlar det om att uppvärdera och hedra en historia som jag annars har velat glömma. Om vi har tur blir det något work-in-progress-smakprov på Ebeneser, säger Maja Karlsson.