LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Succén med debutalbumet ”Paradise Jokkmokk” och hitsingeln med samma namn fick en sur eftersmak för Magnus "Kitok" Ekelund. Under förra hösten drabbades jokkmokkssonen av svåra tvångstankar, något som tvingade honom att tillfälligt lägga allt som hade med musik att göra på is.
– Jag hade inte haft tvångstankar tidigare, men plötsligt en dag när jag satt hemma så dök det bara upp nån sån där grej som inte gick att släppa. Jag fick supermycket ångest och fattade inte vad det var. Men det finns tre utlösande faktorer för att drabbas av det här: dålig sömn, hög press på sig själv och mycket alkohol, och jag kunde bocka av alla de tre.
Men ångesten och mörkret skulle visa sig bli första steget mot en ny epok i Magnus Ekelund liv och karriär, även om det under en period såg allt annat än ljust ut.
– När jag mådde sådär dåligt trodde jag verkligen att jag aldrig mer skulle kunna göra någonting, hela min vardag blev uppslukad av panikångest. Men jag tänkte att om jag nånsin klarar av att skriva igen så ska jag fan vara helt orädd och skita i allt. Och ironiskt nog blev det en slags väg tillbaka
Med hjälp av vänner och KBT-terapi lyckades Magnus Ekelund till sist komma på rätt köl och hitta tillbaka till musiken igen. Och resultatet av den mörka perioden blev nya albumet ”#DARKWEBDETOX” som släpptes den fjärde november.
– ”Dark web” är ju den mörka delen av internet, sidor som inte går att spåra. Jag tänker främst på det som en metafor för tvångstankar, och ”Detox” är väl en väg tillbaka från diagnosen. Dessutom tyckte jag det var lite roligt att Dr Dre hade en skiva på gång i tio år som skulle heta ”Detox”, som aldrig kom. Det är kanske lite provocerande för en del betongrappare att jag bara tagit den grejen rakt upp och ner (skratt).
Men trots att mycket av texterna på ”#DARKWEBDETOX” kretsar runt tvångstankarna och den mörka tiden är det ingen musikaliskt mörk platta, och Magnus Ekelund menar att den till viss del är en pik till det rådande klimatet på dagens svenska rapscen.
– Jag gillar ju fortfarande hookiga refränger, det har alltid varit genomgående i allt jag gjort. Och det finns låtar som ”Dunkel Ung Same” som egentligen inte handlar om nånting, mer än att jag är trött på identitetspolitik och liksom vill vara en motröst till all sån musik. De flesta snubbar som rappar i Sverige idag vill vara lite KTH och belästa, det är så många som har samvetskval och är rädda för att använda fula ord. Man behandlar musiken som politik och det tycker jag är helt fel. Man kan ta musik på allvar, men man måste samtidigt ta det för vad det är, men många slår lite knut på sig själva. Vissa låtar är väldigt djupt inne i tvångstankarna, men vissa är också bara jag som fullföljer det jag tänkte när jag mådde som sämst, att våga göra exakt vad jag vill.
Hittills har albumet fått något svalare recensioner än föregångaren, men Magnus Ekelund menar att han gjort precis det album han ville göra.
– Hade jag varit en bättre strateg hade jag suttit och skrivit tills jag hade en hit av samma kaliber som ”Paradise Jokkmokk”, men det hade jag ingen lust att göra, jag ville göra en personlig skiva. Jag fick bättre betyg för förra skivan, men då var det mer ”det är en jättekul studentspexskiva”, och man bara, ok, du har missförstått hela grejen. Nu har många skrivit att det här känns som något viktigt, och då känns det som jag landat rätt, jag är mycket mer nöjd med den responsen.
I dag är Magnus Ekelund helt återställd, och känner ingen större oro över att ångesten ska komma tillbaka. Istället fokuserar han helt och fullt på musiken.
– Jag tror att jag blivit mer medveten, jag känner om jag måste ta det lugnt. Men jag trivs så bra med att skriva, på releasedagen satt jag med Stefan Sundström i studion och spelade in nya grejer. Det här har blivit som ett år noll för mig, en nystart. Och jag trodde aldrig jag skulle få någon mer nystart, men det fortsätter hända grejer (skratt).