LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Andreas Hyttsten hos arrangörerna Musikförening Nord spekulerade i en intervju med Duo Nöje i att fiaskot berodde på en kombination av en allt för stor arena (Coop Arena tar runt 7 500 personer) och felplacerad annonsering, samtidigt som han slog fast att intresset för en dylik festival finns hos rockfansen ute i länet. Jag har ingen anledning att ifrågasätta något av det, allra minst det sistnämnda. Men jag tror att grundproblemet var något helt annat.
Det är lätt för mig att sitta här i efterhand och kritisera och säga vad som borde ha gjorts annorlunda, men jag ska försöka undvika det. Vad jag däremot med säkerhet vet är varför jag själv aldrig ens övervägde att lösa biljett till Norrlandsvrål, trots att jag lever och andas rock ’n’ roll i (nästan) alla olika former och färger. Svaret stavas "banden", helt enkelt. Hela startfältet kändes väldigt blekt, och inte minst saknade festivalen ett dragplåster värt namnet. Pain och Hoffmaestro, kom igen. Resultatet blev en festival med nio förband och ingen huvudakt.
Peter Tägtgren är visserligen en ikon inom svensk death metal. Som frontman i Hypocrisy var han tongivande inom den tidiga svenska dödsmetallscenen i början av 90-talet, och under sin korta tid i Bloodbath hann han med att sjunga på deras hittills mest helgjutna platta (”Nightmares Made Flesh” från 2004). Tyvärr är Pains industrimetal det klart minst intressanta Tägtgren satt sitt namn under, åtminstone i min bok. Radiovänligt? Visst. Bra? Nja...
Sen har vi Hoffmaestro. Vad de överhuvudtaget hade att göra på en festival som i övrigt uteslutande bjöd på rock och metal övergår mitt förstånd, än mindre i rollen som något slags dragplåster. Visst, det är inget fel på att blanda, ett gott exempel på hur bra det kan bli är Musikens Makt, som i fjol presenterade artister som Jonathan Johansson och Totalt Jävla Mörker sida vid sida i programmet utan att det kändes det minsta konstigt. Men i Norrlandsvråls fall blev det bara fel, som att låta Silvana Imam headlinea en black metalfestival, typ.
Med all respekt till fansen, men något som både Pain och Hoffmaestro har gemensamt är att båda känns hopplöst inaktuella 2016. De befinner sig i någon slags övergångsfas mellan nytt och gammalt, de är inte tillräckligt hippa eller folkliga för att locka den stora massan och samtidigt inte nog gamla för att tilltala en nostalgisk retropublik. Och då blir det såhär, antar jag. På något sätt får man väl nästan se den uteblivna succén som ett sundhetstecken från publikens sida.
Men missförstå mig inte, jag tycker att Musikförening Nord tog ett beundransvärt initiativ med Norrlandsvrål och jag lider både med dem och med alla som faktiskt köpte biljett. De siktade högt, men föll följdaktligen också tungt. Nu är det bara hoppas att de drar någon sorts lärdom av årets misstag och gör ett nytt och lite bättre försök i framtiden, för jag är helt övertygad om att det finns en stor publik där ute som suktar efter en riktigt bra rockfestival här uppe i norr.