Jaha, då var det redan mitten av juli och musikfestivalernas högsäsong är i full blom. Luleå Hamnfestival förra veckan, Piteå Dansar och Ler nästa helg. Musikens Makt om en dryg månad. Och för den som vågar sig ända till Skellefteå håller Trästockfestivalen på för fullt as we speak. Och så Flakasand förstås. I två och ett halvt decennium har den lilla festivalen på en strand i skogen mitt i ingenstans lyckats överleva. Och förklaringen är nog inte mer komplicerad än att det helt enkelt är en väldigt trevlig festival. Trots några riktiga bottennapp artistmässigt så har festivalen faktiskt lyckats locka till sig några mer eller mindre sevärda namn genom åren. Eldkvarn, Clas Yngström (i tigerrandig kostym med matchande hatt), gamle Stones-gitarristen Mick Taylor och The Animals. Bara för att nämna några. Årets största överraskning är helt klart gamle Uriah Heep- och Ozzy Osbourne-trummisen Lee Kerslake, som dyker upp med sitt band BKB.
Men i ärlighetens namn har jag aldrig åkt till Flakasand för musikens skull. Istället är det läget som lockar. Det här är en festival som varje norrbottning bör besöka åtminstone en gång i sitt liv, om inte annat bara för naturupplevelsen. Artisterna kommer i andra hand, men samtidigt hade det nog inte varit särskilt festligt utan dem.
Förra veckan skrev jag något i stil med att blues sällan är riktigt dåligt. Och den blues och standard-rock ’n’ roll som brukar spelas på Flakasand gör sig onekligen väldigt bra just där. Lägg därtill några pissljumna burköl för 50 kronor styck, toppat med en överstekt burgare med för mycket lök på, så blir det i det närmaste oemotståndligt. På allvar.
Själv har jag en bekväm stuga att sova i när jag besöker Flakasand, och jag kan inte säga att jag avundas de stackare som får för sig att sova över på ”parkeringen”. Har man husvagn eller husbil, till och med tält, så kan det väl vara ok. Men varje år är det någon, inte helt sällan lätt överförfriskad, person som tycker att det är en strålande idé att lägga sig och sova i en bil som står parkerad på ett öppet fält. Mitt i sommaren. Bara tanken på att vakna upp dagen efter, ihopkrupen i fosterställning i passagerarsätet med en gassande sol som står i zenit utanför, får mig att må ungefär som man hade gjort i nämnda situation. Fast fortsätter vädret vara som det varit hittills är det nog å andra sidan inga problem.
Förresten, fun fact: Stranden som festivalen hålls på heter inte Flakasand. Den heter Knös. Flakasand är en annan strand i närheten. Nu vet ni det.
Vi ses i skogen.