PMDS är en hormonöverkänslighet som varar mellan 10-14 dagar under menscykeln och ska inte förväxlas med den lindrigare (men ändå jävliga) varianten PMS.
Halva ens liv kan alltså präglas av symtom som intensiv olycklighet, social fobi, apati och okontrollerbara aggressionsutbrott som ofta mynnar ut i stora konflikter med omgivningen.
Bland annat. Uttrycken är många.
Vissa blir självmordsbenägna.Det finns kvinnor som har tagit sina liv.
Kvinnor blir feldiagnosticerade med bipolaritet eller borderline personlighetsstörning och när jag besökte kvinnokliniken för fem år sedan var det första gången jag blev tagen på allvar, men vägen dit var inte lätt.
Så många besök på vårdcentralen där de frågade om jag var deprimerad, men jag stod på mig. Vägrade acceptera remisser till psykiatrin för jag hade under ett års tid fört dagbok och var övertygad om att det var hormonellt.
Tillslut fick jag träffa en överläkare på kvinnokliniken som tog sig tid att utreda mig. För henne var det självklart, det fanns inga tveksamheter.
Jag minns tyngden som lyftes från mitt bröst när jag satt emot någon som kunde förklara, utbilda, trösta och ge mig rätt vård.
Hon berättade om kvinnor som lämnat sina familjer, arbeten och sociala nätverk under sina PMDS-perioder vilket får enorma konsekvenser den dagen mensen kommer och gulkroppshormonets nedbrytningsprodukter inte längre påverkar hjärnan.
Hur räddar man relationer när man tagit sina barn och dragit från sin partner?
Hur förklarar man för sin arbetsgivare att man inte menade att säga upp sig?
Detta är ingen metafor, det är sanna historier berättade för mig av kvinnor jag mött. Även fast man är diagnosticerad och har kunskap om kroppens processer så är känslan verklig. Allt är på riktigt. Det går inte att se klart. Hatet till sin partner. Hemska barn. Opålitliga och elaka vänner. Själsdödande jobb. Värdelösa arbetskollegor.
Det är svårt att förstå för de som inte lider av denna sjukdom men känslan är så obehagligt verklig. Tankarna och känslorna är genuina.
Tänk då alla historier som ingen hör.
Huvudrollsinnehavarna kanske inte ens vet att de lider av PMDS utan börjar tro att det är sådana människor de är. Oberäkneliga. Elaka. Bottenlöst sorgsna.
Tänk om de visste att det finns hjälp.
Innan jag själv visste var jag sjukskriven från mitt arbete minst en vecka varje månad. Ställde in alla planer.
Ville göra slut, bryta upp och lämna allt.
Idag har jag ett nytt liv.
Jag påstår inte att vi är färdiga.
Jag kan jag fortfarande tvingas hantera jobbiga och verkliga känslor men idag kan jag agera utifrån vetskapen att det är ett tillstånd. Det är inte jag.
För många kvinnor med PMDS är dagens medicin inte tillräcklig och de tvingas leva kvar i sina helveten.
Därför måste vi fortsätta forska och gräva djupare.Vi måste spotta ut information och utöka möjlighet till vård.
Under tiden tycker jag att ni ska läsa och lära.
Stötta och förstå.
Det är alldeles för många kvinnor som har dött av okunskap.