Jag har själv varit där för ett par år sedan och spelat med mitt band och jag kan inte med ord beskriva denna stad, denna festival, denna overkliga plats.
Grunden till musikdelen av festivalen är en plattform för olika aktörer inom musik där kontakter ska byggas och artister ska upptäckas.
Festivalen är såklart mer autentisk och bättre än att vara en plats för att köpa och sälja artisteriet men nittio procent av alla människor jag träffade där jagade någonting bättre. Någonting större.
Så, vad fan gjorde vi där?Vi jagar inte. Vi är inget varumärke som någon skivbolagsgubbe kan köpa.
Vi åkte med på ett bananskal med en stor svensk festival som från början ifrågasatte om vi fanns då vi inte ens hade en hemsida.
Som att en hemsida ska definiera vår existens eller inte.
Men okej, det var väl värt att göra en blogg och trycka upp några visitkort för att få hänga med till världens största musikfestival och göra det vi gör bäst: har kul.
Hela resan kändes det som att vi var åskådare.
Som att vi tagit oss in på världens coolaste klubb med falskleg och levde med rädslan att när som helst kan en förmyndare avslöja oss.
Det började redan på flyget då jag fick plats bredvid en stor skivbolagsboss som var ivrig att upptäcka nya artister att signa.
Jag var mest ivrig att dricka gratis sprit och utforska Austin.
Artigt tog jag emot hans visitkort men ville hellre luta mig tillbaka i flytplatsstolen och lyssna på Ruth Brown. Eller skrika att det inte var värt att satsa sin tid på mig för jag åker inte till Austin för att jaga lyckan. Jag åker inte till Austin för art hoppas träffa någon som ska infria mina drömmar. Jag åker till Austin för att jag älskar att spela musik. Jag lever redan min dröm och mannen på planet kan inte hjälpa mig med sitt bortkastade visitkort.
Vi visste redan innan vi åkte att vi hellre skulle dö än att tillbringa en vecka i Austin med att nätverka med hotshots och kompromissa med vilket typ av band vi är.
Istället för att jaga lyckan hos någon annan så skapade vi vår egen drömresa.
Medan andra musiker åkte till Austin för att klättra i karriärstegen åkte vi till Austin på semester där vi fick göra det vi älskar: spela musik. Varje dag.
Första spelningen sålde slut direkt. Amerikanerna kunde våra låtar, sjöng med i våra texter. Efter spelningen ville gubbar i kostym berätta för oss vad de skulle kunna erbjuda oss som band. Jag ville fly varje gång, vilket jag också gjorde.
Jag flydde från entreprenörssnacket om att göra vår musik till ett varumärke mot poolpartyn på ett hotelltak, Lil' Wayne i en lagerlokal och öl drickandes ur bruna papperspåsar som jag bara sett på film.
Jag drog från gubbar i kostym till guldjackor och boots, blåslagna tamburinhänder och sönderskriken röst.
Jag lämnade snack om budget och produktplacering och hängde istället med gamla och nya vänner som jag skrattade mig hes med under småtimmarna.
VI SPELADE MED ROKY ERICKSON.
Det sista är för sjukt att beskriva, det skulle behövas en helt egen krönika för den upplevelsen.
Att åka till Austin och SXSW är det bästa jag gjort men inte för att någon annan infriade mina drömmar utan för att jag inte jagade några.