Torsdag den 26 februari. Deadline. Nej, jag planerar inte att leverera en krönika i dag. Jag borde såklart ha planerat att leverera en krönika idag. Den borde vara färdig och korrigerad och läst flera gånger om. Den borde vara inskickad. I stället står jag med händerna fulla av gamla möbler, skräp och sopsäckar upp till knäna för att jag försöker vara mogen och rensa förråd.
Kniven mot strupen.
Samma sak varenda jävla gång.
Trots att jag alltid jobbar med ett rakblad mot halspulsådern så har det sällan skitit sig fullständigt. Däremot vinner jag i dag pris för månadens sämsta anställda.
Jag måste sprida en extremt otrygg atmosfär runt mig när jag tackar ja till uppdrag.
Varför blir jag ens anställd? Varför ber någon mig att göra något överhuvudtaget?
När jag skulle sjunga på min systers bröllop höll jag på att kräkas av nervositet kvällen innan för att jag inte ens kunde hälften av orden. Min systers bröllop.
Det handlar inte om nonchalans. Det handlar om att jag tar på mig uppgifter som jag själv tycker är alldeles för övermäktiga och mitt självförtroende är kört i botten redan vid start.
MEN JAG KAN INTE TACKA NEJ.
Det är en extremt dålig egenskap jag har. Jag tackar ja när jag borde tacka nej. Nej, nej, nej.
Jag tackar ja på grunderna att om andra tror att jag är kompetent nog för att fråga så borde jag vara kompetent nog för att genomföra.
Men jag är inte kompetent nog. Det hör ni väl. Jag sitter här i en lägenhet som ser ut som en krigszon och försöker leva ett liv som innehåller uppgifter jag uppenbarligen inte mäktar med.
En annan dålig egenskap jag har är att jag alltid måste erkänna när jag är sämst. Jag skulle kunna agera med värdighet och låtsas som att jag lever ett liv utan skam och utan att behöva krypa till korset för jämnan.
Jag skulle faktiskt kunna göra bort mig utan att skriva det på Facebook. Eller i en krönika. Men hur kul är det att exempelvis åka till fel vigsel på andra sidan stan och efter en vansinnesbilfärd smyga in på rätt vigsel en halvtimme för sent utan att få berätta för världen om skammen man känner?
Förlåt Magnus, ibland är jag sämst.
Jag kan inte lova att det inte händer igen men jag kan lova att jag nästa gång ska hålla masken och låtsas som att jag har gjort mitt jobb i tid.
Och ska vi ändå erkänna tillkortakommanden så uppdaterar jag aldrig bloggen heller.
Det är fritt fram att ge mig kicken, jag vet redan att jag lever på lånad tid.
Den enda tryggheten jag känner nu är att denna krönika blev lite som det där Seinfeld-avsnittet då de planerar att göra en tv-serie om ingenting.
Att skriva en krönika om att inte klara av att skriva en krönika.
Jag har nått botten.
Tack för förtroendet.