LÄS FLER ÅSIKTER FRÅN DUO NÖJES KRÖNIKÖRER HÄR
Senaste tiden har jag inte haft ett uns nöje i mitt liv, därför blir detta en riktig jävla missnöjeskrönika. Förutom allmän tragik och tristess är jag även inne i min sjunde graviditetsmånad. Jag vet att jag ska vara glad eftersom det finns krig och svält och ofrivillig barnlöshet men om jag måste tänka på det varje gång jag vaknar får jag ju aldrig klaga. Och jag älskar att klaga.
Jag har alltid förstått att det inte är en dans på rosor att vara gravid och att jag inte kommer vara en av de som går igenom en graviditet utan några som helst bekymmer. En har ju hört talas om de kvinnor som bara lyser och glänser och som finner en sån stolthet i sin graviditet att detta märks för alla runt omkring. Jag är nu gravid i vecka 32 och kan konstatera att jag hade rätt. Jag är inte en av dom som glänser. Jag är inte en av de stolta mödrarna.
Det finns en hemsida som lyder ”Gravid - krämpornas ABC” och jag har bockat av alla punkter förutom G och H, Glädjerus och Hemorrojder. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Det började direkt med illamående. Inte alls smygande utan som en blixt slog det ner när jag stod på en crosstrainer och var tvungen springa ut och spy i en sopkorg. Följande tre månader låg jag raklång i min säng och tittade i taket för att undvika att kaskadkräkas. Den som har hittat på konceptet ”morning sickness” kan omöjligt ha varit gravid. Det molar på morgonen för att sedan eskalera för varje timme som går och tillslut ligger man där och vrider sig i ångest.
Vet ni hur fort man tappar förståndet av husarrest?
Jag blev nästan glad när illamåendet gick över i kräkningar tills jag insåg att jag inte kan kräkas utan att kissa ner mig samtidigt. Så oerhört ovärdigt att behöva duscha flera gånger om dagen på grund av urinläckage för att sedan krascha i soffan och bara kunna äta bakelser och grillchips utan att spy och kissa ner sig igen.
Hela graviditeten har varit som en enda stor stafett av krämpor. Från illamående till foglossning till gravidklåda. Den där jävla klådan, omöjlig att beskriva.
Där slutade stafetten och blev en hel fruktsallad av kroppens sätt att krascha. Jag vaknar helt oprovocerat om nätterna och kan inte somna om, lungorna har krympt till femkronor och jag har en vilopuls på 140. Händerna domnar bort vilket gör mig oförmögen att göra något överhuvudtaget och mitt luktsinne är som en blodhunds som sniffar efter dålig andedräkt.
Senaste veckan har jag börjat tappa fotfästet. Detta är alltså ingen metafor utan jag kan stå rakt upp och ner och sedan börja tippa till vänster eller höger och sedan hoppas att det finns något på andra sidan som tar emot mig.
Nu är det bara två månader kvar. Håll tummarna att jag slipper hemorrojder och vit tvångströja på psyket.