Tempot är halsbrytande från första stund under årets upplaga av Julgalan – stjärnorna avlöser varandra med en blandning av egna hits och covers och ackompanjeras av ett tiotal dansare, rökeffekter, konfetti, glowsticks och sprakande pyroteknik. More is uppenbarligen more i julgalesammanhang.
Stämningen i arenan, där läktarna till stor del gapar tomma men parketten är välfylld, börjar trevande (Brolles inledande "Luuuleeååååå!"-vrål får ett ganska ljummet mottagande) men tar sig för varje nummer. Inga slipsar knyts runt huvuden, men det är inte långt därifrån; flera åhörare dansar på borden medan andra börjat vifta med bordsdekorationerna.
Det råder inget tvekan om att kvällens artister är fullblodsproffs – Loreen lyckas hålla liv i Euphoria trots låtens fyra år i rampljuset, Danny Saucedo laddar ur i Amazing och Molly Sandén berör med Freak. Men – och detta är ett ganska stort men – en riktigt bra konsert måste ha någon form av dramaturgi, och det saknar Julgalan. Gaspedalen är nedtryckt i botten från första stund till sista och inget ögonblick hinner landa innan nästa överraskning dyker upp. Linda Pritchard gör en version av O helga natt som sannolikt varit knäckande vacker om hon inte föregåtts av Jakob Öqvists plojiga Just D-cover; istället får hon kämpa för att överrösta den stimmiga publiken.
Det är naturligtvis svårt att bygga en tajt föreställning när ett tiotal artister delar rampljuset – och artisterna dessutom byts ut från kväll till kväll – men det är kanske just det som är problemet. Galan hade vunnit på att skala bort några nummer (kanske ett där Martin Stenmarck poserar bredbent med mikrofonstativ, eller det där en fullt påklädd Kim Cesarion flirtar med en kvinnlig dansare i bara underkläder), och satsa ordentligt på det som verkligen funkar.
Om Julgalan är en trevlig firmafest låter jag vara osagt, men musikaliskt lämnar den en del i övrigt att önska.