Bodenfödda Jenny Gabrielsson Mare släppte förra veckan sitt andra album The Ritual, den här gången med sig själv som producent. Hon säger sig ha hämtat inspiration från speldosor, vevpositiv och Twin peaks – och visst märks det. Överlag låter det som smått jazzig kammarpop, då och då med fransk lyrik men allt som oftast med engelsk.
Jag tror säkert att Jenny Gabrielsson Mare har slitit arslet av sig med skapandet av detta nya fina album, men ändå känner jag mig färdig med The Ritual efter bara några få genomlyssningar. Hon har också säkert suttit och snickrat på sina texter i de allra dystraste av stunder, men ändå har hon svårt att ens beröra mig. Kanske har det att göra med hur diffust hennes återhållna (ibland falska) röst presenteras bland pianon och klockspel. Hela ljudarrangemanget ger mig en känsla av att hon nog egentligen mest mumlar för sig själv. Inspelningarna har dock en härlig rumskänsla, men just det är också en av mycket få saker som är spännande med Jenny Gabrielsson Mares andra soloskiva.