Snacket runt ”Legenden Om Tarzan” har i stort sett bara kretsat omkring en sak: Alexander Skarsgårds extremrippade kropp. Med anledning av det känns det lämpligt att inleda den här recensionen med att säga att, ja, vår svenska djungelhjälte har onekligen spenderat en del tid på gymmet inför den här rollen, men tvärtemot vad som antytts här och där sedan filmen gick upp på biograferna är det ingenting som på något sätt tar fokus från någonting annat.
Med det sagt kan man vidare konstatera att, nej, ”Legenden Om Tarzan” är inte en överdrivet bra film. Regissören David Yates misslyckas med att engagera i en historia som är lika otrolig som den är tunn, och Alexander Skarsgård har definitivt gjort bättre prestationer på vita duken.
I filmens inledning lever Tarzan, eller John Clayton som han egentligen heter, ett stillsamt liv i London tillsammans med sin Jane då han blir inbjuden till Kongo av den belgiske Kung Leopold som styr landet. Till en början är Clayton/Tarzan skeptisk till att åka, men övertygas av amerikanen George Washington Williams (Samuel L Jackson), som vill följa med på resan för att hitta bevis för att den svårt skuldesatte Kung Leopold använder sig av slavar för att driva landet. Trots Tarzans invändningar följer även Jane med.
Det dröjer dock inte länge innan trion inser att de gått i en fälla gillrad av Kung Leopolds närmaste man Leon Rom (Christoph Waltz), som försöker lösa kungens skuldkris genom att tillfångata och överlämna Tarzan till en stamhövding vars son Tarzan tidigare bragt om livet, i utbyte mot mängder av diamanter. Janes tas till fånga och Tarzan, med en butter/rolig Samuel L. Jackson i släptåg, sätter av för att rädda henne, samtidigt som man mer eller mindre av en slump lyckas hitta bevis för att mycket i landet faktiskt drivs av slavar.
Resten kan man i stort sett gissa sig till. Det känns inte som att någon större mängd krut lagts på själva storyn, som hastar sig igenom den fåordige Tarzans återförening med gamla bekanta (läs: lejon och apor) och bara ytligt vidrör frågan om slavhandel.
Det är svårt att egentligen säga något om Alexander Skarsgårds skådespelarinsats, sällan har en huvudrollsinnehavare yttrat så få repliker under en drygt två timmar lång film. Varken Skarsgård eller hans motspelerska Margot Robbie (Jane) lyckas riktigt övertyga i rollerna som Tarzan och Jane.
Allt för ofta fungerar det inte för regissören David Yates. Janes bitska punchlines känns bara klumpiga och tafatta, och de (som tur är fåtaliga) romantiska scenerna pendlar mellan att vara allt från töntiga till rent skrattretande. Även i potentiellt mäktiga scener, som när Tarzan skickar en hel hjord av gnuer och lejon efter Leon Rom och hans mannar, känns det mest bara långsökt och överdrivet. Till och med 3D-effekterna känns ovanligt tama, trots en hel del svingande i lianer på hög höjd.
Istället är det Christoph Waltz och, något oväntat, Samuel L Jackson som gör filmen sevärd. Waltz är i vanlig ordning lysande som filmens ”bad guy” Leon Rom, även om rollen är farligt lik den han spelade i Tarantinos ”Inglorious Basterds” för något år sedan, medan Samuel L. Jackson står för de mer komiska inslagen. Humor är överhuvudtaget något som den här filmen hade mått bra av att ha mer av.
"Legenden Om Tarzan" är inte ett fullständigt haveri, som ströunderhållning är den helt ok, varken mer eller mindre. Men till skillnad från den lyckade remaken av ”Djungelboken” tidigare i år är det här en djungelrulle man knappast ser mer än en gång och som försvinner ur medvetandet ganska omgående efter man lämnat salongen.