Jag hör egentligen till helt fel generation i det här sammanhanget. När George Lucas begick lustmord på sin skapelse kring millennieskiftet var jag i helt rätt ålder för att gilla Jar Jar Binks och häftiga lasersvärdsfighter, och därför fullständigt blind för prequeltrilogins brister. Jag går således inte till biosalongen med samma bottenlösa rädsla för katastrof som många andra Star Wars-fans – men jag är ändå beredd att bli besviken.
Men från texten som rullas ut i rymden i inledningen till lasersvärden i filmens slutminuter är Abrams sjunde Star Wars-episod en kärleksfull hyllning – som står stadigt på egna ben.
Luke Skywalker är försvunnen och i hans frånvaro pågår en konflikt mellan onda Första ordningen och goda Motståndet, det sistnämnda under ledning av general Leia Organa (Carrie Fisher). Huvudskurken är Kylo Ren, en lightversion av Darth Vader med en tendens till vredesutbrott. Av en slump dras skrotsamlaren Rey (Daisy Ridley) och avhoppade stormtroopern Finn (John Boyega) in i kriget tillsammans med Han Solo (Harrison Ford).
Dödsstjärnan har vuxit, Darth Vader har en ny mask och droiden som bär på en viktig pusselbit är inte R2-D2, men annars är konflikten väldigt bekant. The force awakens är ganska mycket vad Stjärnornas krig varit om den kommit ut 2015. Animationerna är pampigare, även om de används relativt sparsamt för att vara en science fiction-rulle, vilket bevarar släktskapet med en första trilogin. Och kvinnliga karaktärer tar större plats – hos Första ordningen finns kapten Phasma, Lupita Nyong'o gör Yodavarianten Maz Kanata, Motståndet leds av tidigare nämnda Leia och den motvilliga hjälten heter inte Luke Skywalker utan Rey (Daisy Ridley). Inte en guldbikini så långt ögat når.
J. J. Abrams blinkar stundtals lite väl ivrigt till sin föregångare, men eftersom återseendena av gamla rymdskepp, karaktärer och vapen sprids ut över alla 136 minuter känns äventyret aldrig kletigt av nostalgi. Dessutom har The force awakens ett hemligt vapen i nykomligen Daisy Ridley, som med en rejäl dos jävlar anamma sätter varje scen i brand. Dusterna mellan Ridleys Rey och Drivers perfekt obehagliga Kylo Ren är några av filmens mest laddade.
Och – ärligt talat – med en slutscen som den här kan uppföljaren inte komma snart nog.