Det är huvudkaraktären Nadja (spelad av Martina Haag) som levererar repliken ovan och därmed slår fast vad hela filmen går ut på.
Singeltjejen har lämnat Stockholm för att hitta en man att gifta sig med i norrbottniska Missångerträsk (för att få igenom en adoption). I stället träffar hon renskötaren Jocke (Ola Rapace) och tycke uppstår därmed med fel snubbe.
Det blir naturligtvis en hel del dråpliga situationer när blåögda Nadja tar sig an en kultur hon inte har någon aning om alls. Hon slår ihjäl en ren med hjälp av en vägpinne, sätter eld på en stuga med hembränt och snubblar runt i snön.
Jocke däremot, han hugger ved, kör skoter och håller käft – bara åldermannen Sigvard (Bert-Åke Varg) är otrevligare och grinigare. Till en början i alla fall. Givetvis bjuder även norrlänningarna på leenden och stora hjärtan till slut.
Vid första anblicken hade jag svårt att köpa Ola Rapace, i ovårdat helskägg, som renskötare men ju längre filmen går desto mer inser jag att han gör det bra. Jag är till och med beredd att ge skådespelaren beröm för sin dialekt (alternativt tolkning av dialekt).
”Vad vet du egentligen om samer?” frågar Jocke Nadja och svaret är naturligtvis – ingenting. Men bok- och manusförfattaren Martina Haag vet desto mer, vilket är tur.
Det är svårt att göra en komedi som bygger på klyshor och samtidigt behålla värdigheten och respekten, men jag tycker att Martina Haag gör det bra. Massor av research och samisk hjälp gör det till en värdig skildring.
Men det räcker inte för att göra det till en bra film.
Glada hälsningar från Missångerträsk är fortfarande bara ytterligare en svensk kärlekskomedi med för få höjdpunkter och trist berättelse.