När Lars Winnerbäcks sjätte album "Söndermarken" kom var jag 13 år. Det året lyssnade jag på nästan vad som helst, men det albumet gick nog varmast i cd-spelaren.
Efter något år upptäckte jag musik som tilltalade mig mer och skivan föll i glömska.
När Lars Winnerbäck nu 14 år senare gästar Luleå och Kulturens hus så är det faktiskt inte så mycket som förändrats. Rösten har lite mer whiskey-stänk över sig och texterna är mer välformulerade – men i övrigt är det som om tiden stått stilla. Det är en ganska vanlig man med gitarr som spelar låtar i moll. Texter om kärlek, vemod, sprit och minnen från tonåren.
Först ut den här kvällen är "Lågsäsong" och därefter "Kommer och går" – de två första låtarna från senaste albumet "Granit och morän". Det är en avskalad konsert. Inget band.
Från början uppträder Lars Winnerbäck ensam. Bakom sig har han en stadig uppsättning med gitarrer, akustiska och elektriska, som han växlar mellan. Efter fjärde låten kliver kollegan Mathias Blomdahl upp på scenen och det blir lite mer drag. Eller det var nog att ta i. Det blir lite mer liv i musiken i alla fall. De två herrarna på scenen är inte direkt uppfyllda av energi. Lars Winnerbäck tar några steg bak ibland men så mycket mer röj än så blir det inte. Men det ska det inte vara heller. Låtarna går i moll och det är inte så mycket tempo.
Mellansnacken är få och verk från tidigare album avhandlas en efter en tillsammans med hitlåtar som "Elegi" och "Sysselmannen". Det är inte så mycket variation. Det blir aldrig särskilt tempofyllt men inte heller sömnigt.
För mig har det alltid varit ett mysterium hur Lars Winnerbäck har kunnat bli så populär. Det finns ingenting med honom som sticker ut. Varken hans person eller musiken. Det är verkligen en vanlig man med gitarr som sjunger om saker som de allra flesta någon gång varit med om. Men det är nog det som är svaret på mysteriet. Han är världsbäst på att vara vem som helst. Ingen kan vara så vanlig som Lars Winnerbäck. När hans skägg trasslar in sig i munspelet skrattar han bara bort det och publiken känner igen sig. När han sjunger fel skrattar han lite igen och publiken känner igen sig. Det är stående ovationer och högt applåderande när extranumren ska avhandlas. "Köpt en bil" och titellåten från "Granit och Morän" framförs och med hjälp av publikens uppskattning når Lars Winnerbäck sin toppförmåga – lite så där lagom över sitt genomsnittliga. Publiken ropar fram ännu ett extranummer och det är nog inte en enda person i den fulsatta stora salen som går hem missnöjd.