Duo Nöje möter Weeping Willows när de kliver ur taxin på Gültzaudden.
En efter en stiger de ur och tar i hand innan de blickar upp mot skyn och låter blickarna glida runt på det gröna området.
– Det här är ju helt fantastiskt, konstaterar Magnus Carlsson, strax efter att han har ursäktat sig över att den sena kvällen i Malmö och resan därifrån som satt sina spår.
– Finns det en scen på stranden också? Otroligt.
Med tanke på att bandet gjorde ett hundratal spelningar förra året och gjort sig kända som ett turnerande gäng (tillsammans och på andra håll) är det ett gott betyg när de med imponerande miner lyfter på solglasögonen.
– Jag tror att jag har varit här med Stefan Sundström för två år sedan, säger Ola Nyström.
– Då måste jag också ha varit här, svarar Anders Hernestam och skrattar. Det är därför jag tycker att jag känner igen mig.
Weeping Willows föddes på pubarna runt Södermalm i Stockholm då medlemmarna, från olika konstellationer, hittade varandra och spelade live ihop. Ibland för en öl, ibland bara för att det var kul.
Än i dag är det konserterna som får bandet att le. Eller, som i Luleå, första intrycket av spelstället.
– Det är otroligt vackert, intrycket är att det är på riktigt, säger Magnus Carlson.
– Det här är ju tusen gånger roligare än att stå på ett tråkigt torg någonstans och spela. Det är så här det ska vara.
SMHI:s väderapp säger att det är 23 plusgrader när de fem bandmedlemmarna rullar in på gräsmattan. Men sol är inget som bandet förknippats med direkt.
– I början hade vi en idé om att bandet skulle vara sorgset och allvarligt, det var våran grej. Men sedan har det utvecklats med åren, säger Magnus Carlson.
Påverkas ni av vädret när ni spelar live?
– Det här är inget Weeping Willows-väder, säger Niko Röhlcke snabbt.
Sångaren Carlson skrattar och håller med:
– Man vill ju helst spela när solen gått ner och det börjar bli mörkt, det blir mer stämningsfullt, säger han.
Vad har ni haft för förväntningar på fredagskvällen?
– Grejen med våra konserter är att det är ganska svårtytt. Man kan tänka att det verkar som att folk har tråkigt men vi spelar sådan musik. Det blir aldrig något drag, man kan inte bedöma efter att folk hoppar eller klappar händer. Hos oss står folk mest och lyssnar, konstaterar Magnus Carlson.