Den här recensionen ska såklart inte handla om en tonårings val av accessoarer – jag berättar det mest för att konstatera att när jag nu sex-sju år senare ser bandet igen känns den där väskan inte som ett dumt köp.
Att se popkillarna från Umeå på scen är nämligen att se fullblodsproffs i arbete. De har vuxit under de senaste åren – ljudbilden har blivit mäktigare, svärtan skarpare – och de befäster om och om igen sin position som ett av svensk pops mest kompetenta band. Få kan sjunga med samma spruckna desperation som Peder Stenberg, och intill hans röst turas slagverk, synthar och gitarrslingor om att briljera. Det är egentligen större än Lilla salen borde ha plats för, men det funkar.
Om konserten någonsin tappar kraft är det i souliga When they come, som bleknar i sällskap av det där pampiga mörkret som de andra låtarna rymmer. Det är dock ett ynkligt klagomål – när publiken under Islands & Shores reser sig upp och dansar, stampar, klappar så läktaren gungar, och fortsätter så tills sista extranumret ebbat ut, känns det rättvist. Jag undrar var i garderoben den där Deporteesväskan knölats in. Kanske går de där hålen att laga.