LÄS MER OM BO KASPERS ORKESTER PÅ DUONOJE.SE
1998 vann Bo Kaspers Orkester en Grammis och stod på Sverigetoppen med sin spännande och egna blandning av soul, jazz, pop, visa, blues och så vidare ...
Då var det ett band som på ett kaxigt sätt smällde upp dörren till arkivet, vandrade in med rak rygg och började välja bland klenoderna. Ett ungt band med gamla – och nya – influenser.
Det har snart gått 25 år sedan orkestern startade och när jag lyssnar på nya Redo att gå sönder är min första reaktion att jag har hört allt förut. Bo Kaspers Orkester håller fortfarande hög klass och är ohotade i sin (i och för sig snäva) genre, men jag blir inte överraskad längre.
Jag vill inte ha lika bra låtar som tidigare. Jag vill ha något mer. Utmana mig.
Möjligtvis ligger problemet i att bandet uttalat en önskan om att låta som Bo Kaspers Orkester mer än någonsin. De har sökt sin identitet och hittat vad som är speciellt för dem – vilket inte helt oväntat leder till att de låter som de gjort tidigare.
Motsägelsefullt nog är ändå albumets svagaste punkt Diskotek den enda låten som verkligen sticker ut från de andra. Men att försöka göra något spännande på diskoteksnostalgi med Diana Ross-influenser är så klart dömt att misslyckas.
Flera låtar lyfter sig ändå från massan och jag är ganska säker på att vackra duetten Håll ut med norska Christel Alsos blir en ny publikfavorit, precis som cirkelslutande öppningsspåret Att vara ung och finstämda Tack.
Sett över hela albumet är Redo att gå sönder den bästa skivan bandet gjort på tio år och det känns som att Bo Kaspers Orkester har hittat glädjen igen. Tendenserna till att bjuda på jämngrå album har försvunnit för en mer levande skiva. Men det säger ganska lite.
Är det en bra skiva? Ja. Har vi hört det förut? Ja. Känns det intressant? Nej.