Regissören John O Olsson hittade Viskan och "Långhuset" när han letade miljöer till sin tv-serie "Möbelhandlarens dotter" och blev så förtjust att han bestämde sig för att skriva en film om platsen. Vilket är förståeligt.
Det är sällan en så spektakulär plats visas upp på bioduken och att allt som är skildrat i filmen finns i verkligheten är nästan svårt att tro. Familjen med Rolf Lassgård (Bjarne) och Lia Boysen (Malin) i huvudrollerna bor vid älvkanten i ett fascinerande hus. På andra sidan bron bor Malins föräldrar (Ingvar Hirdwall och Marika Lindström) och relationen mellan dem och svärsonen är minst sagt spänd.
Det är när karaktären Malin ska gå över bron för att få hjälp med ett banklån som olyckan händer. Olyckans som gör allt ännu lite jävligare.
Bjarne åker buss och tappar fattningen, gång på gång. Malin blir frustrerad och tappar fattningen (men utan att göra bort sig totalt), gång på gång. Systrarna Moa och Fanny småler eller står med tomma ansikten, gång på gång. Åren går. Såren består.
Hela tiden väntar jag på det där "Miraklet i Viskan", som aldrig ser ut att komma, och så här i efterhand är jag inte helt övertygad om jag har bevittnat något.
Höjdpunkterna i filmen är de små komiska inslagen som smygs in mellan raderna och på ett elegant sätt får mig att dra på smilbanden. Känslorna blir starkare när en djup dal kommer direkt efter ett gnistrande ögonblick.
Jag räknar med att filmen kommer hyllas för sättet miljön karvat ut historien, men jag hade gärna sett att älven Ljungan hade virvlat upp fler kärnfulla händelser.
Det är fint och djupt. Men inget mirakel.