Vad är det jag ska recensera egentligen? Diggiloo är så mycket mer än bara det som händer på scenen (i och för sig är det inte så bara), Diggiloo är som en turnerande festival med öltält, tävlingar, utställningsmontrar, jippon och Mojje.
I sann festivalanda har också den senaste tidens regn förvandlat stranden till en kall gyttja. Det här är Roskilde för publiken som aldrig skulle sätta sin fot på Roskilde.
Allt som händer på Pite Havsbad den här onsdagskvällen är Diggiloo.
Jag väljer ändå att fokusera på underhållningen från stora scenen, där det händer en hel del.
*Drar ett djupt andetag och sätter igång*:
Under tre timmar drar landets melloallsångselit på med sina största hits och showar loss precis som vi sett dem göra på tv hundra gånger förr.
Inom första halvtimmen har Andreas Johnson kört "Sing for me", Martin Stenmarck har kickat igång publiken till "Sjumilakliv" och Helena Paparizou har dansat igång "I will die for you". Hela gänget har sprungit ut på scenens utstickande tunga och leendet från tio artister har fastnat på ett hundratals mobiltelefoner innan stolarna på stranden ens hunnit sjunka den första centimetern ner i dyn.
Vi får inte se någon eld, inslag av hiphop, tung heavy metal eller danssteg som inte övats in – resten tror jag banne mig de får med. De håller trots allt på i tre timmar.
Och visst är det kul med ett mindre Spice girls-medley, att se Magnus Carlsson på ett löpband till "Möt mig i gamla stan" och lyssna på Björn Kjellmans fyndiga mellansnack. Men inte i tre timmar.
Visst imponerar Jessica Andersson och Charlotte Perrellis duett, Mollie Lindén ger rysningar till "Love me like you do" och Oskar Blys röst får stående ovationer.
Men i tre timmar ... Puh.
Dessutom hinner Diggilooarna trycka in en del tråkiga stunder också. Björn Kjellman kör en grej då han presenterar alla med en twist ("Programledarinnerenerakan - Hälsinglandinnanmuffirastikan" typ), Andreas Johnson sjunger jazz och en ljummen duett mellan paret Stenmarck/Hedlund lyfter aldrig.
Bäst är ändå Martin Stenmarck som lyckas släppa loss gång på gång och få upp publiken ur leran och Lisa Stadell som glänser mer än superstjärnorna själva. Avslutningen med Mellomedley och aktuella hits lyfter showen och får publiken att dansa, men det är en lång väg dit. 180 minuter ni vet.
Jag hade kunnat skriva något om att de frusna fötterna i blöt sand värms upp av energin från scenen och att det halvfjantiga scenspråket är ganska kul.
Men inte under tre timmar.
LÄS MER OM DIGGILOO:
Diggiloo bjuder på världsrekord och historiska nummer i Piteå