LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Första gången jag besökte festivalen var 2007 – jag var 14, skjutsades ner till Umeå av Kurirens dåvarande nöjesredaktör och fick mitt livs första presspass runt halsen. Amerikanska indiefolkrockarna The Mountain Goats öppnade helgen; jag hade tänkt gå men bestämde mig i sista stund för att låta bli. Jag hade ändå aldrig hört talas om The Mountain Goats, och om jag mot förmodan missat något kunde jag ju söka upp deras låtar i efterhand.
Det dröjde inte länge innan jag ångrade mig bittert. Bergsgetterna konkurrerade ut alla andra artister på mp3-spelarens 256 megabyte. Jag valde låtar efter filstorlek för att få plats med så många som möjligt, och en tidig favoritlåt var därför två minuter korta "Dance music" om frontfiguren John Darnielles trasiga uppväxt. Den inleds med raden ”Okej, jag är på Johnson Avenue i San Luis Obispo”; han kom tydligen därifrån, från en yttepyttestad på USA:s västkust.
När jag följande år flyttade till USA för att gå på high school hade jag en handskriven lapp i plånboken med en rad ur Mountain Goats mest jävlaranammiga låt: Jag ska klara det här året om det så dödar mig. Och av en slump placerades jag strax norr om den där yttepyttestaden. Ett par år senare flyttade jag till staden för att plugga på college – inte för bandets skull utan för Kaliforniens, även om den musikaliska kopplingen var en bonus.
Andra tonårshjältar började med åren framkalla skamsköljning – nämn Lars Winnerbäck och jag måste andas i papperspåse – men Mountain Goats stannade kvar. Umeå Open 2007 fortsatte bränna i bakhuvudet.
Men min sista sommar i college stod jag till slut i ett publikhav i Los Angeles, med en kompis jag mer eller mindre tvingat att följa med, när John Darnielle klev på scenen. Under "Dance music" skrålade jag ”Okej, jag är på Johnson Avenue i San Luis Obispo!” med den märkliga vetskapen att jag nästan ett decennium efter min första kontakt med låten bodde på just den gatan i just den staden. Egentligen borde konserten ha ägt rum på Äppletscenen i Umeå folkets hus, men det kändes ändå som en cirkel som slöts.
Att våga vägra Umeå Open är en kär tradition, för vem vet vad en missad spelning kan leda till. Kanske bor jag snart i Tokyo efter att ha missat japanska Bo Ningen på Black box-scenen 2016.