LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
I ärlighetens namn tycker jag spelande är ganska barnsligt – och ändå har jag ägnat halva jullovet åt en tidsresande tonårstjej på andra sidan Atlanten. Det är evigheter sedan en bit kultur knockade mig så fullständigt som Dontnod entertainments årsgamla ”Life is strange”.
Fotografinörden Max Caulfield har precis börjat på prestigefyllda internatskolan Blackwell Academy i Oregon när hon upptäcker att hon kan spola tillbaka tiden. Som spelare har du makt över vad Max gör av sin förmåga: ska hon rädda sitt eget skinn eller avvärja diverse katastrofer i det lilla kustsamhället? I bakgrunden finns en försvunnen tonårstjej, en knarklangare från stans mäktigaste familj, en våldsam styvpappa och en skandalös video som sprids som en löpeld.
Valen växlar mellan vardagliga och ödesmättade – vattna eller inte vattna krukväxten, skvallra eller inte skvallra för rektorn, rädda eller inte rädda en vän i livsfara. Beslut du fattar i början av spelet kan få oanade konsekvenser långt senare, och så länge du inte fuskar och börjar om tvingas du leva med de val du gjort.
Trots tidsresorna ligger spelets styrka i dess realism. Karaktärerna satte på nolltid min laptop i brand med sin vägran att rymmas i simpla stereotyper, och omgivningen är omsorgsfullt illustrerad. Toalettväggar är fulla av omoget klotter, en flickrumsstereo spelar Bright Eyes ”Lua” och ett flätat bästisarmband på fel handled skapar stor dramatik. Max är stundtals skämskuddigt pretentiös – hon älskar för guds skull polaroidbilder – men det är klart: hon är ju tonåring.
Jag har tänkt på karaktärerna och mina val medan jag rest, läst, borstat tänderna och käkat soppa. Min moraliska kompass har omkalibrerats gång på gång under min och Max tid tillsammans – inte minst för att ”Life is strange” inte väjer för de yttersta konsekvenserna av mänsklighetens mörker.
Inför det sista, avgörande dilemmat satt jag handfallen framför skärmen i tio minuter, osäker på vilken väg jag skulle välja när båda kändes förkrossande. ”Life is strange” har gjort vad bara de allra bästa kulturyttringarna lyckas med: det har fått mig att omvärdera vårt samhälle och min plats inuti det.
Jag hade ingen som helst aning om att spel besatt den förmågan. Kanske blir det en gamer av mig trots allt.