LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
På andra sidan havet blir en gayklubb föremål för en massaker; vi måste ut och synas i protest, dansa Storgatan fram invirade i regnbågsflaggor. Riktigt så modig är jag förvisso inte än; i stället måste jag ständigt påminna mig själv om att den här högtiden tillhör mig.
Väldigt länge har jag trott att den inte gör det. Fast jag blivit kär i tjejer sen 2003, när Abby Wambach med det korta håret och självsäkra leendet sprang ut på plan i fotbolls-VM och väckte en fjärilssvärm i min elvaåriga mage.
Jag visste nämligen, precis som många andra, att bisexualitet är en myt. Män som påstår sig vara bisexuella törs bara inte erkänna att de är gay, och bikvinnor är bara uppmärksamhetstörstande heteros som gifter sig med män till slut. Det var vad jag fått lära mig, och på tv och film och i böcker hittade jag ingenting som sade emot.
Så jag kröp djupare och djupare ner i den heterosexuella praktiken. Längtade killhångel, skämdes över längtet efter tjejditon. Drogs till tjejer på tv, i skolan, i tidningar, på fest – men låtsades inte om stormarna inuti ens för mig själv. När jag var typ tolv skrev jag en krönika i Expressen med rubriken “Jag vill vara stolt hetero”. (Paus för århundradets skamsköljning.)
Först på universitetet insåg jag att människor som jag finns precis överallt. Att det är världen som inte ser oss, inte vi som inte finns. I juni 2015 såg jag USA möta Sverige i ännu ett fotbolls-VM, och när Abby Wambach gjorde entré strax efter halvtid var jag elva år igen. Och hon vann VM-guld och USA fick en könsblind äktenskapslagstiftning och jag kom ut, till slut.
Sedan fortsatte jag att komma ut, för som världen är beskaffad antas jag ju vara straight i alla nya sällskap så länge jag inte aktivt kliver ut ur garderoben. Helst skulle jag sparka det där åbäket åt helvete, och just därför ser jag fram emot den här helgen.
Jag har det förstås väldigt bra ur ett större perspektiv. Att jag förnekat min sexuella läggning har på sin höjd kostat mig några uteblivna hångel och några timmars bölande hos en psykolog – inte mitt liv. Ingen vill stänga mig ute från offentliga toaletter, jag kan inte få sparken för den jag är och jag befann mig inte på Pulse i Orlando när det small.
Men tre dagar av att slippa vara en osynlig minoritet, i ett Luleå som förhoppningsvis visar sig från sin allra bästa sida – det är ett välkommet andrum på den långa, långa vägen bort från heteronormen.