Som 90-talist har sociala medier snudd på kommit med modersmjölken. Min identitet har formats av internet sedan jag typ åtta år gammal satt med något illa valt alias (looking at you, Little_annie92) bland Lunarstorms krypin och Funplanets chattrum.
Vare sig jag vill det eller inte är jag hypermedveten om mitt personliga varumärke, och bygger nogsamt sammansatta personligheter på Facebook, Instagram och Snapchat. Jag hatar att det är i det närmsta en reflex.
Mitt Instagramkonto ängslas jag över så till den milda grad att jag bara törs lägga ut en bild typ en gång i månaden, alltid efter noga övervägande.
Det är när den där ängsligheten håller på att rinna över som jag flyr till Reddit, och till mitt alter ego.
Mitt alter ego har inget namn, ingen kropp och inget hemland utöver den där löst sammanhållna skaran av knappt 900 000 nätforum som Reddit utgör. Minst av allt har hon ett Instagramkonto.
På Reddit finns hörn tillägnade alltifrån gamla tanter som bakar paj till fåglar med photoshoppade armar – och betydligt mörkare saker – men mitt alter ego är mest intresserat av att prata om amerikanska realityserier, damgymnastik och mångordiga analyser av George RR Martins ”Sagan om is och eld”-böcker. Sådant där som jag sorterat bort från min offentliga internetpersonlighet för att det är för märkligt, för nördigt, för töntigt.
Alter egot får vara precis hur nördig hon vill, och utnyttjar den möjligheten till max. Mellan säsongerna av ”Rupaul’s drag race” kartlägger hon vilka dragqueens som försvunnit från internet medan nästa säsong spelas in, och snickrar internskämtiga kollage som rätt vad det är spridits till miljontals människor.
Hon diskuterar högljutt om det var rätt att peta barrspecialisten Ashton Locklear till förmån för Madison Kocian i USA:s OS-trupp, och om Daenerys Targaryen någonsin kommer att nå Westeros.
När vi tänker på anonymitet på internet tänker vi ofta på hotfulla skepnader som kräks ur sig sexism och rasism med varje knapptryck.
Men mitt alter ego är ingen mörk nättrollskostym. Hon är bara ett sätt att hålla huvudet i schack i en värld som lägger allt mer tid på att välja rätt filter till en perfekt arrangerad ögonblicksbild eller snickra bildtexter med rätt dos självdistans blandat med halvskryt.