LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Det är sommar 2014, jag är mitt i en flyttstädning och gråter som jag aldrig förr gråtit till ett tv-program. Efter order från en pedantisk hyresvärd skrubbar jag husets golvlister med tandborste, och programmet som gång på gång tvingar mig att ta en paus – kontaktlinserna hamnar snett av alla tårar – heter Masterchef Australien.
Jag har en fäbless för reality-tv i allmänhet, och i Masterchef-sammanhang är jag något av en konnässör. Sex länders versioner har slunkit ner, men där de flesta – inklusive Sverige – apar efter den lökiga amerikanska varianten visar Masterchef Australien vad tävlingen skulle kunna vara. Programmet, vars sjunde säsong just börjat sändas på TLC Sverige, förvandlar mig till en störig fangirl som orimligt ofta inleder meningar med ”I Masterchef Australien gör de minsann såhär…”
Jakten på Australiens mästerkock sänds sex kvällar i veckan och bara en tredjedel av avsnitten slutar med att någon åker ut. Det innebär att resten av serien kan handla om mat och passion och kreativitet på ett helt annat sätt än sina internationella syskon. Det är inte för inte som gastronomiska giganter som Heston Blumenthal och Marco Pierre White är ständiga gäster, eller som en av seriens vinnare omedelbart fått jobb på restaurang med tre Michelinstjärnor.
Domartrion utgörs inte av en elak Gordon Ramsay-typ och två snällisar som motvikt till den förstnämndes förnedringstilltag – utan av tre peppande nallebjörnar. Matkritikern Matt Preston har en förkärlek för piggt mönstrade kravatter, kocken George Calombaris svettas hejdlöst av stark mat, och Gary Mehigan – Masterchefs Nalle Puh – brinner så starkt för knaperstekt fläsksvål att han heter @CrispyCrackling på Twitter. Det är inte en särskilt skräckinjagande trio.
Snällheten smittar av sig på alla i en befriande konfliktfri serie. Inga käppar sätts i hjul, och inte ens när en deltagare totalförstör en lagutmaning genom att blanda vit choklad i en påbörjad musselsoppa får någon en utskällning. Den försiktiga konfrontationen mellan två konflikträdda deltagare och en helknäpp dito blir ett av de roligaste reality-tv-avsnitten jag sett.
Det krävs helt enkelt inte så mycket mer för att göra engagerande reality-tv än en drös passionerade personer som kämpar för något tillsammans. Det är vackert, inspirerande och så djupt mänskligt att jag gråter under snart sagt vartenda avsnitt. Nu gråter jag i och för sig över det mesta – häromveckan blev jag melankolisk över att pensionera den shoppingkasse jag använt som sminkväska i fem år – men ändå."