LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Med några lysande undantag – Cherrie, Madi Banja, Beyoncés ”Lemonade” och Pokémon Go – har årets hajper gått mig obemärkt förbi. I mitt Netflix rullar samma halvroliga New York-sitcoms som de senaste fyra åren; den Ted Mosby- eller Liz Lemon-replik jag inte kan utantill är inte värd att kunna.
I bästa fall kliver jag på hajptåget många stationer för sent – som i fallet Vasas flora och fauna, vars finlandssvenska finurligheter jag fallit för ett och ett halvt år efter resten av världen.
Kanske är det nu, vid 24 års ålder, som min populärkulturella smak stelnar och jag sakta men säkert förvandlas till en relik från en svunnen tid. Precis som jag dömde ut mina föräldrar som punkfossiler baserat på deras Ebba Grön- och Imperietvinyler kommer mina eventuella framtida kids att scrolla igenom mitt 3 191 låtar långa Spotifybibliotek – idel Markus Krunegård, Annika Norlin, The Magnetic Fields och The Mountain Goats – och sucka: popstofil.
Jag vandrar genom världen med skygglapparna på, dömd att se alla framtida fenomen på pophimlen genom ett grumlat ”det var bättre förr”-filter.
Jag sätter dock mitt hopp till en annan förklaring, som kan innebära att det inte är kört för mig än. Den här hösten är det ett år sedan jag senast ville dö. Dessförinnan spenderade min hjärna tre år nedsänkt i en gyttjepöl, och när precis all min tankekraft gick åt till att överleva hamnade mitt popkulturella intresse rätt långt ner på prioriteringslistan. I stället blev de välbekanta låtarna och tv-serierna livbojar att klamra sig fast vid i väntan på att gyttjan skulle sjunka undan.
Att upptäcka nya artister, serier eller filmer efter en depression blir lite som att återintroducera mat efter en envis vinterkräksjuka. Det gäller att ta lite i taget och inte överrumpla magen – eller hjärnan; aptiten är antagligen inte vad den brukade vara efter veckor, månader eller år av ris, avslagen cola och blåbärssoppa.
Men nu. Nu har jag varit frisk (så när som på en tablett om dagen) i snart ett år, och det är tamigfan dags. Nästan fyra månader återstår av 2016, och jag ämnar spendera dem på ett populärkulturellt bootcamp.
På schemat står ”The Night Of”, ”Stranger Things” och Frank Oceans nya album – till en början. I december vet jag om jag lyckats hämta mig ur de missade hajpernas mörker, eller om jag ska lära mig acceptera min hopplösa ohipphet.