Eftersom bara ett 60-tal personer hittat till lilla salen är det på sin plats med en liten undervisning.
Abalone Dots är en trio från Västervik, som nyligen släppt albumet Red och sjunger vackra sånger med politisk underton. Om ni söker på Wikipedia får ni veta att det "är en svensk musikgrupp som spelar en blandning av americana och bluegrass". Det ni inte får veta är hur fantastiska de är live.
Efter några poppigare skivor har Abalone Dots återvänt till rötterna, samtidigt som Stefan Boman lagt på lite elektroniska inslag – vilket inte märks av under torsdagen då de står ensamma på scen. Thank God.
Problemet för trion är att ingen kan ana hur bra de är inför publik, jag har full förståelse för de som stannar hemma efter att ha lyssnat på skivorna – som är bra, inte mer. Men då missar de också några för mig överraskande guldklimpar.
När Rebecka Hjukström (vars föräldrar är från Sorsele och Arvidsjaur), Sophia Hogman och Louise Holmer ställer sig på scenen och låter sina stämmor fylla rummet vill jag inte vara någon annanstans i världen. Jag vill vara i ett oktoberkallt Luleå, eftersom jag här får följa med till träskmarkerna i den amerikanska söder, jag får vara med om en fest längst floden och framförallt får jag höra på den finaste sång jag kan tänka mig.
Under spelningen, som innehåller många egna och några lånade låtar (Alison Krauss, Ryan Adams, Dolly Parton med fler), hinner jag byta favorit på scenen flera gånger. Jag fängslades av Louise Holmers urstarka röst och drömska munspelande, sedan fastnade jag för Rebecka Hjukströms beslutsamma blues, därefter Sophia Hogmans unika stämma – innan jag bestämde mig för att det är som allra bäst när deras tre röster väver samman i lager av stämsång. Jag hör spår av Lisa Miskovsky, Sarah McLachlan och Sara Bareilles, utan att kunna placera dem. Det enda jag vet är att de tränger rakt in i kroppen.
Kanske är det därför ljudet är så viktigt för Abalone Dots. Sophia Hogman spenderar varje stund hon har över åt att peka upp eller ner till ljudteknikern, de stämmer gitarrer och mandoliner mellan varje låt och är en av få grupper som tackar ljudet efter konserten. Då blir resultatet därefter.
Rebecka Hjukström introducerar en låt genom att prata om att sälja sin själ till djävulen och leva ett liv i dekadens. Är det med ett livespelande Abalone Dots som soundtrack tvekar jag inte. Djävulen, jag är all yours.