DEBATT
Om gruvan försvinner då dör Kiruna. Åtminstone är det ett argument som Lindberg framhåller i sin replik på min krönika. Sant är att gruvan alltid haft en stor betydelse för staden, som ju grundades tack vare malmen. Född och uppvuxen i Kiruna är jag väl medveten om att vi just nu upplever en positiv tillväxtanda och jag hoppas dagens unga får en stad som de kommer att trivas med. Framtiden tillhör ju dem. Jag har dock några synpunkter på Lindbergs replik:
Enligt ett brev som gått ut till föreningens medlemmar framgår att LKAB planerar revidera sina ersättningsnivåer på grund av sjunkande priser på bostadsmarknaden och fattar man inte beslut innan sista oktober riskerar man sänkt kvadratmeterpris. Höjd ersättning verkar däremot inte aktuellt, trots de höga priserna på nyproducerade bostäder i Kiruna.
Att utflyttning planeras till 2029-2032 betyder i realiteten inte att man säkert kan stanna så länge. När besittningsrätten är borta har LKAB rätt att säga upp hyresavtalet med tre månaders uppsägningstid. Tidigare utflyttning än den planerade har ju hänt med andra områden.
Lindberg menar att man inte säkert kan veta om oljan i Rakkuribäcken kommer från företagets läckage. Men länsar ligger där som barriärer och en ytdammsugare samlar upp olja (NSD 230830).
Att man kom till stämman för att man kände sig tvungen var några av deltagarnas egna upplevelser. I min krönika lyfter jag en del av de känslor som finns kring flytten. En del väljer att lämna staden, andra inte. Men flytta måste man, det finns helt enkelt inget annat val om malmen ska fram.