Vackert men ojämnt
Touching pointKoreograf: Maria Littow Dansare: Patrik Häggström, Solveig Leinan-Hermo, Nikolai Schetnev, Titta Court, Pirjo Yli-MaunulaProduktion: Stellaris Dance TheatreLärkans Aula, LuleåTisdag 9 december
Foto:
Verket är stundals mycket vackert och poetiskt när dansen växlar mellan rörelser i tysthet och till musik.
Men det finns också det som stör - som valet av musik. Det känns faktiskt klichéartat vid några tillfällen. Det är svårt att komma undan med en avslutning med What a wonderful world, eller bruket av Cavatina, om man inte använder musiken mycket specifikt. Då fungerar valet av Wine Safari av Rolf Kent betydligt bättre och stycket saknar de andra verkens symboliska barlast.
Graden av improvisation gör också att det blir lite ojämt på scenen, där fantastiska flöden bryts av tvekan. Det är lite synd. För när Touching point är som bäst är verket mycket poetiskt och vackert, men faller här och var på de delar som improviseras och saknar genomarbetning i formen.
Efter paus visas fyra små stycken av unga dansare från Barentsregionen. Först ut är Julia Britvina med verket Danserinne av Dega som inspirerats av Edgar Degas och går i klassisk stil med tyllkjol och hela kitet, till toner av Bach. Ett verk som följs av Dmitrij Melnikovs patriotiska dans om en ung pojkes kärlek till sitt land. Det är ett verk som kombinerar den moderna dansens tekniker med element från rysk folkdans. Visst är det skickligt, men det finns också drag som ger verket en känsla av sovjetisk socialrealism 2.0, där den narrativa tydligheten vilar tungt över verket. Kanske kan verket läsas in i kontexten av nyvaknad rysk nationalism. Kanske är det en övertolkning, men tanken slår mig onekligen när jag ser verket framföras. För jag har svårt att spåra någon ironi i det hela, men det är möjligt att den går mig förbi.
De två sista verken är de starkaste under kvällen. Det är dels Titta Courts nEliö där hon dansar i en upplyst fyrkant till kvinnors prat om den första kyssen. Det är på en och samma gång humoristiskt, absurt och poetiskt.
Den andra, som blir en fin avslutning på föreställningen, är GAP av Patrik Häggström och Fabian Wixe som med humor och intensitet undersöker om de genom sina rörelser kan "stänga avståndet mellan verklighet och idévärld", som programbladet antyder.
Men när man ser det på scenen blir det något mycket mer mänskligt än så. Deras spel mellan varandra och deras försök att komma åt varandra upplevs lika mycket som människans försök att skydda sig och komma nära en annan människa. Det är både berörande och humoristiskt och mycket sevärt.
Så jobbar vi med nyheter