I ”Väven” möts det textila hantverket och danskonsten, rörelserna i vävstolen speglas i koreografin. Musiken ligger som en suggestiv, böljande bris över föreställningen. Berättarrösten återger den historia som vävnaden bär, som aldrig fått höras:
”Fingrar som vävde de djupa tallskogarna, knöt rya av de knotiga grenarna och den mjuka björnmossan … Vävda stigar som renen trampat, och sorlet i vävstugorna som flätat samman mönster från Kukkola till Lannavaara.”
Marie Wårell på Dansinitiativet i Luleå står bakom verket. Idén uppstod genom hennes intresse för hårda och mjuka material. Först var hon mer inne på det hårda, då ville hon ha med malm i olika former och jobba med kontraster mot det hårda. Hon började fundera på hur vi norrbottningar ibland omtalas, och hur Norrbotten ofta beskrivs med ord som hårt, kallt, fåordigt, rakt, tydligt.
– Samtidigt har vi en gedigen kultur av mjuka värden, från natur och kultur, men också mycket handarbete, framför allt inom den tornedalska och samiska kulturen, berättar hon.
Hon kom att tänka på sin klasskompis från gymnasiet, textilkonstnären Ida Isak Westerberg i Älvsbyn, som arbetat mycket med vävning som konstform.
– Där vände det. Jag ville jobba med det mjuka, och styrkan i det mjuka materialet. Det som är synonymt med mjukt är inte alltid något kraftfullt, men tanken på alla vävstugor som funnits i Norrbotten, den kraften och de rummen förtjänar att ställas i centrum på scen, jobbas med och lyftas fram.
I koreografin har hon jobbat med olika ord från vävning, som ”trampar, skyttlar, justerar”.
Ida Isak Westerberg har vävt en drygt åtta meter lång vävnad, som tillsammans med en vävstol fått en central plats i föreställningen.
”Väven” riktar sig till en yngre publik och ska spelas både offentligt och som skolföreställningar i skolor i Norrbotten.
Är det någon skillnad på att göra en dansföreställning för barn jämfört med för en vuxen publik?
– Absolut, till viss del. Tilltalet är lite annorlunda än vad jag skulle ha gjort inför en vuxen publik, och jag skulle kanske ha gått i en mörkare ton i ljudbilden. Och saker skulle fått ta mer tid, varit lite mer introverta. Med en barnpublik behöver man vara mer tillgänglig.
Hon tillägger att hon ändå är mån om att det ska vara dans, mycket rörelser och koreografi.
– Vi tenderar ibland att underskatta vår publik när det kommer till barn, men de är mycket smartare än vad vi är, många gånger. De förstår och ser helt andra saker än vad vi gör. Därför är det så viktigt att möta dem.
Barnen har varit med i arbetet. Det började redan under våren, med workshop för lågstadieelever i Gällivare, Arjeplog och Luleå i både rörelser och vävning.
Mirja Palo från Jokkmokk har skrivit musiken, som baseras på kantele. Ett instrument om påminner om en vävstol, med många strängar, precis som vävstolen har många trådar i varpen som blir till en väv.
– Just rörelsemomentet, och den lekfullheten som uppstod när vi träffade barnen, har jag försökt använda i skapandet, berättar Mirja Palo.
Hon har även använt sig av vävningens olika moment när hon skrivit musiken.
– Kantele är ett gammalt instrument, man skapar fraser, mönster och repetitioner, precis som i vävnad. I slutmusiken har jag lagt samman röster och stämmor i lager för att bygga upp en flerstämmighet. Det har varit väldigt utmanande och roligt.
Cirkusartisten Mikkel Hobitz samt dansarna Tanja Andersson och Moa Autio är på scen under hela föreställningen.
– Cirkusartister har ett annat arbetssätt och uttryck, och andra möjligheter, ett annat sätt att interagera med materialet. Jag tycker att dans och cirkus ligger nära varandra, men det är mycket i processen och det slutliga verket som skiljer sig åt, säger Maria Wårell.
Hon beskriver ”Väven” som en dansbaserad förställning med akrobatiska inslag, snarare än en cirkusföreställning med dansanta inslag.
– Man kan vänta sig mycket rörelse och dans, jag tror att det är en tillgänglig föreställning. Jag hoppas att publiken känner sig uppfriskad av att man kan jobba med dans och textilkonst på det här sättet, och att det känns som en varm famn av dans, cirkus, musik och textil.
Den 25 september är det premiär i Luleå. En föreställning i Luleå och en i Pajala är offentlig. Resten är skolföreställningar som spelas i Luleå, Arjeplog, Pajala och Gällivare. Föreställningen återkommer 2023.