Ingen glättig vaudeville
Pacing in vaudevilleÖrjan AnderssonScendesign och ljus: Jens SethzmanMedverkande: Thomas Holm Radil, Lava Markusson, Aleksandra Sende, Henrik Vikman och Moa Westerlund. Kulturens hus, LuleåTisdag 10 november
Foto:
Verket är en vidarutveckling av projektet Möt koreografen som Andersson turnerade med, där publiken kunde få se koreografen mitt i processen. En del av det materialet har nu blivit Pacing in vaudeville.
Man kan kanske säga att han åter undersökt dansens fundamenta. Här ställer han frågor om hur vi förhåller oss till rummet och de ting som omger oss.
Det gestaltas genom att Andersson låter dansarna leka med ett antal assymetriska klossar på scenen. Dansarna får helt enkelt förhålla sig till dem och flytta klossarna över dansgolvet eller bygga med dem utifrån förutbestämda markeringar på golvet. En av figurerna tycks närmast försöka få grepp om tillvaron genom att strukturera dessa assymetriska föremål.
Men här ryms också tankar om dikotomier som djuriskt och mänskligt, natur och kultur och inte minst symmetri och asymmetri.
Det kommer fram i sekvenser där dansarna antingen tycks härma något slags hornbärande djur eller anta något närmast aggresivt djuriskt i sitt kroppsspråk, för att i nästa sekvens gestalta något nära och ömt.
Kontrasterna blir stundtals stora och avbrotten abrupta. Och det är ofta dansarna stannar av och poserar eller bygger formationer.
Ibland uppstår en absurd humor i verket. Till exempel när en av dansarna klär sig i cape och intar en napoleonposé. Men någon glättig vaudeville är det inte. Snarare dess motsats.
Rummet och scenografin är ganska sparsmakad, nästan klinisk, och kargheten understryks av den elektroniska musiken brus och syntetiska klanger.
Det är ett ganska strikt rumsligt verk och Andersson är ju en mästare på att utnyttja rummet - och i det kan jag störa mig på stora salen i Kulturens hus. Det är liksom lite halvdant runt ytan där det dansas och medan saker pågår på scenen kan man notera att "jaha, där står de och byter om". Det bryter den där rumsligheten till viss del.
Och jag blir inte heller riktigt klok på hur jag ska ställa mig till Pacing in vaudeville. För stundtals har jag faktiskt lite småtråkigt då det uppstår sekvenser som känns som transportsträckor. Jag funderar om det har att göra med tempot i föreställningen. Och ibland känns det som att de många brotten i flödet gör verket fragmentariskt på sina ställen.
Andra gånger är jag fängslad av Anderssons sätt att nyttja rummet och hur dansarna formar det, dansarnas skicklighet och timing, blottläggandet av en skenbar ordning och de poetiska bilder som uppstår.
Så jobbar vi med nyheter