Håll tyst - och dansen lyfter
One-Hour-SkissDansare: Karen Margrethe Aunsholt, Ian butler, Irene Ebel, César Garcia, Sylvie Géhin Karlsson, Mikko Heino, Morgan Karlsson, Marjut SeiniKoreografi: Jyrki KarttunenLjusdesign/Scenografi/Videodesign: Titti HynninenLjuddesign: Tuomas FräntiChristinasalen, PiteåMåndag 23 mars
I Norrdans föreställning One-Hour-Skiss låter Jyrki Karttunen låtsasspråk och imaginära skeenden ta plats på scenen, men Patrik Boström tröttnar till sist på alla nonsensord och trivs bäst med dansen.
Foto: Bengt Wanselius
Men så är inte heller något av det som sker på scenen på riktigt.
För ytterst är det som händer på scenen ett sätt för vuxna att leka, menar koreografen Jyrki Karttunen i presentationen av föreställningen One-Hour-Skiss.
Men det är en lek på allvar ändå.
Vi presenteras en rad låtsasverkligheter som vi kan välja att tro på, eller inte.
En kvinna för till exempel ett par monologer på ett låtsasspråk och tar absurt nog fram en leksaksgris i slutet av en monolog. I en annan sekvens iscensätts en låtsasfight, med diskussioner på låtsasspråk.
Andra gånger hör man sporadiska kommentarer mitt i dansen på den obegripliga rotvälskan.
Det är som om Karttunen vill göra en poäng av språkets otillräcklighet och kroppens uttrycksförmåga - om kroppens förmåga att berätta om vad det är att vara människa.
Men titeln på verket avslöjar också föreställnings karaktär. Den har onekligen en känsla av skiss, av ofärdiga idéer och fragment som fått ta plats på scenen.
I bland fungerar det fantastiskt fint och skapar några poetiska ögonblick som är väl värda att se.
Men så är det det där med låtsasspråket. All gallimattias man använder sig av.
Jag har svårt att se poängen - trots att Karttunen så tydligt vill ta avstånd från det verkliga.
Andra föreställningar som använt sig av "prator" har ju gjort det för att de har en poäng, fyller en funktion. Att de tillför skeendet något.
Men låtsasspråket skaver i One-Hour-Skiss och här och var blir det direkt påfrestande.
Jag vill se mer dans och höra mindre nonsens.
För det är helt enkelt när
dansarna håller tyst och verk-
ligen dansar som föreställningen lyfter.
Till exempel i slutet där stjärnor, eller snö, faller i den vackra fonden av Titti Hynnen som
föreställningen når ett tillstånd av helhetskänsla.
Men det är alltför få av de
ögonblicken.
Fotnot: One-Hour-Skiss spelas offentligt den 27 mars i Luleå och den
31 mars i Kalix.
Så jobbar vi med nyheter