Ett efter ett fylldes de fem uppdukade långborden med kvinnor i alla åldrar. Ur det lågmälda sorlandet kunde man höra hur de uppdaterade sig kring sina gemensamma bekanta med vart vem flyttat och hur någon mådde.
Fanny Kivimäki gick omkring i sin mormors gamla urtvättade nattlinne och kliade sig lite under ena armen. Hon hälsade glatt på dem hon kände igen. Hon hälsade glatt på alla med det där smittande leendet.
Hon tog sig en kopp te. Kvinnorna fyllde på sina frukosttallrikar med ekologisk frukt och nykokta ägg. Det blev lite morgongymnastik. Men inte av det slag en morgonstel kropp ens kan fantisera om. Hennes kropp var snarare likt en trasdockas som kan röra sig i fler dimensioner – med benen på huvudet eller kroppen i en cirkel. Men det har kostat berättade hon – improviserade hon fram genom ord och gester.
När Fanny berättar om sin mormor som älskade Edith Piaf och med sin kropp visar hur mycket mormor tyckte om den franska sångerskan – då förstår man det. I kraften och snabbheten och de precisa stegen till varje enda rytmiskt slag. Ögonen lyser som om de sett något vi andra ännu inte blivit utvalda att se, men de berättar vidare. Om Fannys väg från en trött och blyg tjej till den orubbliga proffsdansare hon är idag.
Det är inte nödvändigt att med ord förklara att hon har sitt tydligaste uttryck i sin egen kropp. Visst trodde hon som så många andra att det var en klassiskt skolad Prima ballerina som var drömmålet men det blev inte så – som tur är. Fanny Kivimäki är den fula ankungen, Svansjöns prinsessa som föds ur det ratade. Men det är inte Fanny som är ratad utan den klassiska skolningens fixering vid en idé. En idé som Fanny inte köper och som hon klarat av att anpassa sig till under sin kropps skolning men som hon med bravur gjort sig fri ifrån på sitt eget sätt.
I hennes värld ryms inga begränsningar. Det är det som är hennes budskap. Att det är viktigt att leva efter sina drömmar. Att det man fantiserar om kan bli verklighet. Vad gör du – är det inte en konstig fråga, undrar hon. Hon brukar svara att hon är till fjälls så ofta hon kan. Men det är inte det den som frågar menar utan, vad du livnär dig på.
Fanny livnär sig på sin dans. Hon har formligen bott i en kappsäck och bara ägt det hon har på kroppen, men hon har dansat. Hennes senaste barnföreställning vann pris som den allra bästa och när hon visar delar ur den reser sig håret på armarna. När ungdomarna i publiken samspelar med Fanny och hennes dansare och hela symfoniorkestern – när varje rytm och slag i musiken är besvarat med en rörelse, då står världen stilla för ett ögonblick.
Fanny har dansat och hon gör det än. Med fil i magen.