Det är alldeles mörkt, tyst och stilla. Så snirklar sig tonerna av en jojk fram i takt med att ljuset sakta tonar upp och får sex dansare på en diagonal linje att framträda. De är stramt svartklädda och det minimalistiska framhävs av den enkla ljuskällan. Jojken tystnar och de tre musikerna Simon Issát Marainen, Axel Andersson och Xiao He syns sittande vid nedre hörnet av scengolvet närmast publiken. Så tar Xiao He vid med spröda stråk på det kinesiska stränginstrumentet ruan. Dansarna börjar röra sig som i en gemensam rörelse, vända med ryggarna mot publiken. Bredbenta, med stadiga tag i övre delen av det vida, kjol-liknande tyget vrider de sig, häver sig framåt, bakåt, tänjer ut sina kroppar i böljande rörelser i takt med tempot i den monotona, suggestiva musiken.
När musiken närmar sig ett frenetiskt forte kommer Axel Anderssons slagverk in och dansarna vänder sig mot musikerna. Fortfarande rör de sig till synes med samma rörelsemönster och på samma diagonal. Tempot intensifieras och Simon Issát Marainen omväxlande viskar, pressar fram toner och väser i mikrofonen med blicken vänd mot dansarna. Tonerna från slagverket är närmast metalliska, och de industriella klangerna blir en markant kontrast till dansarnas mjuka rörelser som påminner om graciösa svanars.
6: The Sami Chinese Project har enligt programbladet arbetats fram både i Saxnäs i de svenska fjällen och i Beijing, Kina. Enligt samma programblad är föreställningen ”ett kreativt möte mellan människor från olika discipliner och kulturer”; en förklaring som också väcker förväntningar. Men tyvärr blir det ganska snart in i föreställningen uppenbart att detta möte, denna föreställning är ganska exkluderande för publiken. Dansarna och musikerna har en ständig växelverkan, ett närmande mellan musiken med sin dova, monotona botten och koreografins återkommande rörelser. De kontrasterar mellan det mörka/ljusa, det mjuka i koreografin och det stundtals aggressiva i musiken.
Men det är egentligen inte förrän när Simon Issát Marainen i mitten av föreställningen reser sig vänd mot publiken, jojkar stilla och lämnar de molliga tonerna som ensemblen når fram och föreställningen gnistrar till. Men det varar bara några ögonblick, snart är ensemblen tillbaka i samma toner, rytmer och rörelser som tidigare och det greppar inte tag i mig, det här. Det lämnar mig inte oberörd, utan snarare undrande. För när föreställningen abrupt är över infinner sig en märklig, oavslutad känsla och jag undrar, var det inte mer än så här?