Våldsamma och tragiska historier

Berättelserna i kinesen Cao Naiqians samling Den allra sista gården heter sådant som Potatisen, Ärtan, Rotknölen, Vildgräslök och Bovetet. Är den där Cao botaniker, tänker man, eller skriver han om matlagning? Men titlarna speglar namnskicket; Potatisen är t ex en ligist som blir rånad och råkar slå ihjäl sin kumpan. Ärtan är namnet på en kvinna som dör när hennes make försöker fördriva hennes foster. Och Rotknölen mördar fogdens son när han inte får betalt för ett arbete han utfört.
Det är alltså både våldsamma och tragiska historier och handlar nästan genomgående om övergrepp och våld, en rad felriktade och oövertänkta handlingar som avtäcker sorgliga och eländiga liv i stor fattigdom och andlig misär. Cao är polis och har av allt att döma använt rättsfall eller brott han kommit i kontakt med i sin yrkesverksamhet.
Formatet är litet och språket och stilen liknar på kornet de röster man hör i dialogerna. Åtta av de tio berättelserna bankar Cao liksom till och slår ut i ett enda stycke: några skrällande slag bara, så är historien klar.

Ett par av historierna handlar om hur människorna i detta slutna bondesamhälle i norra Kina möter nya politiska signaler och förändringar utifrån. I titelnovellen får alla i byn jobb i ett område där man hittat olja och flyttar. Bara en gammal kvinna blir kvar. Hon odlar jorden och flätar halmgubbar som hon ger de utflyttades namn och för långa samtal med - men också den historien slutar illa.
Den längsta texten liknar ett biografiskt fragment. Där berättar Cao om vänskapen mellan en klarögd liten pojke och en gammal buddhistmunk. Det är en vemodig och vacker berättelse om hur nära äldre och barn kan komma varandra - innan allt återigen går i bitar.
Bara i samlingens sista historia är tonen mer uppsluppen. Där deltar berättaren i en författarkongress som litterär novis och gör sig omöjlig genom att ta det hela på allvar.

Våldsamma och tragiska historier

BOKDen allra sista gården Cao NaiqianAtlantis