Sövande fotobok om folkhemmet i förfall
Sverige är fantastisktav Jesper Lewèn och Magnus Eriksson(Känguru)
Foto:
Fjäll, sjöar, hav, röda stugor och oändliga skogar som poserar i vackert ljus.
Men med det borttynande välfärdssamhället har uttrycket fått slagsida, tömts på sitt innehåll och alltmer utvecklats till en ironisk kommentar. Just så används det i titeln på Jesper Lewéns och Magnus Erikssons fotobok där de har ambitionen att visa upp den sanna bilden av Sverige, en motbild till de hisnande vackra vyerna.
Det började förra året med att de startade hemsidan www.detsannasverige.com. En sida där man finner bilder från stora delar av landet med underrubriken Folkhemmet i fritt fall. Där har man fokuserat på det eftersatta underhållet, fördärvet, den andliga fattigdomen i samhället. Och nu har man valt ut ett hundratal bilder och samlat dem i bokform.
Tristess tycks ha varit temat, för deras Sverige är ett luggslitet och färglöst land som övergivits av sina invånare. Ett folkhem där pizzerior, stormarknader och betonghus dominerar och står som monument över en förlorad dröm. Flen, Sommen, Piteå, Mullsjö och så vidare fladdrar förbi - alla lika dystra.
Bilderna får mig att tänka på en annan fotobok som kom för några år sedan som heter Tråkiga vykort. Den visade gamla vykort från 50- och 60-talet och motiven var till stor del desamma som i Sverige är fantastiskt. Men med en väsentlig skillnad, vykorten var tagna med omvända förtecken och visade upp ett stolt Sverige. Den gången representerade de nya förorterna, hotellen och bensinmackarna ett modernt och framgångsrikt samhälle med stort självförtroende. Medan det i Lewéns och Erikssons version har fått sig en rejäl knäck.
Visst har Sverige förändrats - klyftorna ökar, den sociala nedrustningen är ett faktum och kommersialismen har fått breda ut sig ohämmat. Sådant sätter spår under ett halvt sekel och det är givetvis värt att uppmärksamma. Frågan är hur man bäst gör det.
Lewén/Eriksson tar fasta på det konstlösa och fångar sina motiv rakt upp och ned utan någon större bildmedvetenhet eller finess. Som om de vill understryka det torftiga och monotona i miljöerna. De tycks hoppas på effekten av massverkan. Men det ökar knappast mitt engagemang för ämnet. Snarare tråkar det ut mig. Här saknas helt den humor och vassa blick som Lars Tunbjörk har eller Gerry Johanssons säkra estetik, båda fotografer som tagit sig an liknande motiv. De har insett att även det till synes slätstrukna kan ges ett intressant och spännande uttryck som får betraktaren att se, förstå och uppleva.
Konsten ska öppna våra ögon, inte söva oss.
Så jobbar vi med nyheter